Det vackraste jag har i mitt liv
Publicerat den

Tack för era kommentarer på förra inlägget! Och tack till min vän Sofia som skrev så fint på facebook igår. Ni är alla underbara där ute! Kom ihåg det! Ni är underbara människor som är värda allt bra här i världen. Om någon vill prata med mig/diskutera någonting privat eller bara skicka en hälsning så går det alldeles utmärkt! Mejla till jenniferborg@telia.com, sök upp mig på facebook, kik, instagram eller what ever! ♥
 
Har spenderat kvällen med mina favoriter på hela jorden trots att jag inte hade lust alls att kliva upp ur sängen. Emma ringde från mammas mobil och frågade om jag ville komma på middag och hur kan man tacka nej till det när ens åtta-åriga syster frågar!? Jag pallrade mig upp ur sängen i förkylningsdimman och mådde genast bättre när jag fick komma hem till mamma. Mina systrar är verkligen finast, bäst och mest underbara! Jag är så lyckligt lottad att få ha dessa människor i mitt liv. En fattades dock! Men henne hade jag kontakt med på snapchat, så det gick bra ändå.
 
Dom gånger då jag har varit sekunder ifrån att avsluta mitt liv så har alltid mina systrar dykt upp innanför ögonlocken och då kan jag verkligen inte göra någonting. Jag kan inte såra så underbara människor, jag kan inte lämna dom. Jag är född till att vara deras förebild och även om jag har gjort många misstag i mitt liv så hoppas jag att dom ser hur jag har kämpat mig igenom svårigheterna. Jag hoppas att jag inte har påverkat dom alldeles för mycket med negativa saker. Jag har försökt att undhålla det allra mörkaste i mitt liv, men beroende på ålder så vet dom alla det viktigaste. Jag vill vara ärlig mot mina systrar men jag vill inte att dom ska veta allt. Och det vet dom inte.
 
Mitt sista självmordsförsök (där jag faktiskt var sekunder ifrån att stryka med) skrämde mig. Jag insåg att jag inte alls ville dö, jag ville vara kvar här på jorden med mina systrar. För jag kan inte tänka mig ett liv utan någon av dom. Jag skulle ärligt talat, helt på riktigt ge mitt liv för vem som helst av dom. Jag kommer alltid att stå vid deras sida, genom bra och dåliga tider. Jag kommer aldrig att tveka när det gäller mina systrar, som jag älskar så förbannat mycket.
 
Jag är så ledsen om jag har gjort er rädda genom åren. Om jag har skrikit på er. Jag hoppas att mina bra stunder har vägt upp det negativa. Jag hoppas att ni ser mig som en stark storasyster som alltid går att lita på. Jag hoppas verkligen det.
 
Tårarna rinner i skrivandets stund, för jag är så fylld av kärlek. Jag ska aldrig lämna er! Paulina, Tilda, Emma, Molly & Malva! Och lillebrodern som kommer till världen snart... Jag väntar på dig med öppna armar! Mitt syskonhjärta kommer alltid ha mer plats.
 



En favorit
Publicerat den




Triggande ord som gör ont i själen
Publicerat den

Nu ska jag och min halvfebriga snor-hjärna försöka påta ihop ett inlägg som känns viktigt för mig och som förhoppningsvis ger en tankeställare! Kanske håller någon med, kanske tycker någon att jag är helt bakom flötet och kanske så inspirerar jag. Egentligen spelar det ingen roll för min skull, jag behöver bara skriva det här, för det är viktigt för mig.

Idag på en lektion (tänker inte nämna vilken) berättade en lärare att hon hade haft anorexi tidigare i sitt liv och då tänkte jag "Jaha, oj, vad skönt att hon har kommit ur det! Då har vi något gemensamt hon och jag." men sedan utbyttes denna reaktion mot att jag blev irriterad. Varför? För att hon sa saker jag personligen inte tycker att hon borde ha sagt. Onödiga saker. Istället för att avsluta där, eller säga något om hur livsfarligt anorexi är, uppmana till att söka hjälp om man har dessa problem, WHAT EVER(!!) så berättade hon att hon vägde XX kg, var XXX cm lång och XX år gammal. Att hon trots hennes livshotande vikt hade blivit helt återställd. Visst är det bra att hon är frisk och att hennes kropp fungerar normalt idag, men... Varför sa hon siffrorna? Hur i hela världen tänkte hon där? En person som har haft anorexi vet hur förjävla triggande siffror är och att hon sedan sa att hon blivit helt återställd förskönar bara sjukdomen. Det sänder ut signaler om att en låg vikt är okej, för det går att överleva och bli helt frisk. Men det är inte okej! Det är en livsfarlig sjukdom som skördar alltför många liv. Dessutom så är vikten helt orelevant. En person som väger XXX kg kan vara precis lika sjuk och skadad inombords som någon som väger XX kg. Det spelar ingen roll vad vågen visar för det går inte att tävla om vem som är sjukast och det är oviktigt!

Jag vet att detta kanske låter motsägelsefullt då jag själv har skrivit ut siffror vid enstaka tillfällen. Jag har endast skrivit upp viktsiffror, så ingen kan räkna ut mitt BMI. Jag har dessutom inte skrivit ut min lägsta vikt och det tänker jag aldrig göra. Det vill jag inte, det är privat och triggande. Dessutom så har jag ofta märkt dessa inlägg med "trigger-varning" osv så att en person kan välja att sluta läsa. För att läsa min blogg gör man som individ ett aktivt val och det är ingenting jag kan ta ansvar över. Jag kan absolut ansvara över vad jag skriver, men inte vem som läser. Här har man ett personligt ansvar att säga nej till sig själv om det skulle bli för mycket. Dessutom så har jag aldrig någonsin förskönat mina sjukdomar. Jag har fokuserat på det negativa och påpekat hur mycket bättre jag mår av en hälsosammare vikt etc. Det gjorde inte hon. Jag tänker inte säga att det hon gjorde var varken rätt eller fel, men jag blev upprörd och det är det som räknas, för mig. Om detta hade varit ett halvår tidigare hade det hon sa triggat igång så fruktansvärt mycket, det kanske rent ut sagt hade gett mig ett bakslag?! Idag är jag ändå såpass stark att jag kan stå emot knasiga tankar, men det påvekar mig fortfarande, det tänker jag inte förneka.

Om hon prompt ville säga sin lägsta, livsfarliga vikt så kunde hon väl åtminstone ha sagt att "Detta kan trigga någon, vilket inte är min mening och den som vill gå ut och inte höra detta får gärna göra det!" . Jag hade inte tvivlat en sekund, jag hade klivit ut ur rummet på en gång för att markera att jag inte tycker att sådant snack är okej. Men nu hade jag inget val, hon bankade in det hon sa i huvudet på oss utan förvarning. Jag ville inte höra, okej!?
 
Jag vill berätta för henne hur jag känner, men jag är så rädd att det ska tas emot fel och att jag inte ska få fram det jag vill ha fram. Jag känner henne inte än, vilket gör allting så himla mycket svårare. Dessutom kan skadan redan vara gjord. Ord går inte att ta tillbaka, tyvärr.
 
Vad tycker ni om detta? Reagerar jag helt åt helvete återigen eller kan det ligga någon sanning i det jag säger?