Avslutningsfika för mig & bestie
Publicerat den

 
 
 
 
 
 
 



En död isbjörn
Publicerat den

Idag är sista dagen på behandlingshemmet. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva en sådan insats igen. Jag är klar med det här nu, på riktigt! Att jag får dela upplevelsen med min bestie är underbart och att vi flyttar ut samma dag är också skitkul. Vi bestämde oss för att busa lite idag så att vi inte riskerar att någon glömmer oss. Hänger nallar och skriver avskedsbrev osv!
 
 



Det är inte staden som har gjort mig frisk
Publicerat den

Jag uttrycker i perioder ganska mycket hat gentemot staden behandlingshemmet ligger i och många undrar varför. "Hur kan du hata staden som fick dig att må bra igen?"  eller "Du måste ju koppla ihop staden med något bra för att du började må bra där!" MEN NEJ, där har ni fel. Jag verkligen ogillar denna stad och den har inte gjort ett piss för att förbättra mitt mående, hallå!? Det är en stad.
 
JAG har gjort mig själv frisk med hjälp av min familj, någon enstaka personal och min underbara terapeut. Staden har ingenting med det att göra. Jag kan verkligen inte gilla det här stället. I den här staden har jag krigat, jag har spenderat timmar på akutmottagningen, jag har försökt ta mitt liv, jag har haft panikångest och jag har stampat på gatorna i ren frustration. Min tid på behandlingshemmet är inget som jag kommer förknippa med en bra tid i mitt liv, det bra börjar nu, när jag flyttar! Det är nu jag lever, för på behandlingshemmet och i den staden hade jag inget liv, livet är inte på riktigt där. På ett behandlingshem där du har ett schema för alltifrån tandborstning till läkarsamtal, bor med människor som skär sönder sig, gör upprepade självmordsförsök, knarkar och gråter, det är ingen trevlig miljö, det är inget liv, det blir aldrig som i verkligheten. Behandlingshemmet och staden kommer aldrig att förknippas med lycka, med glädje och liv.

Att jag blev bättre beror på min personliga mognad och inställning, stödet från min familj och min terapeut (som endast befinner sig på behandlingshemmet vid samtalstider). Jag behövde ett miljöombyte där jag inte tog hand om mina småsystrar istället för mig själv, jag behövde komma bort från mina föräldrar så att jag slapp det dåliga samvetet av när dom såg mig helt trasig, jag behövde en terapeut. Jag behövde hitta mig själv och det har jag lyckats göra pga flytten hit, jag har sakta börjat ta hand om mig själv istället för andra och jag har haft stöd från min terapeut. Om jag hade kunnat ha kontakt med min terapeut och levt i en annorlunda familjesituation så hade jag klarat mig utan behandlingshemmet, det tvivlar jag inte på. Men såhär blev det, det enda alternativet som fanns just då, i oktober 2012. Nu blev det såhär och jag löste problemen ändå. Jag har gått igenom onödigt mycket pga behandlingshemsvistelsen men jag har samlat på mig erfarenheter som andra 19-åringar inte har.
 
För att avsluta - staden gjorde mig inte frisk, jag kommer aldrig att tycka om den.