Att vara annorlunda
Publicerat den

Oftast får jag positiva reaktioner på att jag är homosexuell, men inte alltid. Jag är väldigt förvånad över att jag inte har stött på något hat riktat mot mig ännu och det känns bra! Nu har jag ju bara varit öppet homosexuell i ca ett år, vilket är en ganska kort tid så jag lär nog hinna höra en hel del.
 
Det jag blir mest ledsen över är att människor verkar tolerera min läggning men inte acceptera den. Ingen är elak och försöker att vara lite fina i kanten, men jag märker så tydligt att vissa människor inte känner sig helt bekväma med det. Kommentarerna som har sårat mig mest låter ungefär såhär:

"Är du säker på att du är gay? Du kanske inte har träffat rätt kille än." - Nej det kanske jag inte har, men vad rör det dig? Jag ser mig själv som gay och attraheras av kvinnor. Det är alltså inget någon annan behöver fundera över, för det rör endast mig. Om jag skulle hitta en kille om 20 år och blir kär så kanske jag ändrar min uppfattning, men fortfarande; vad har någon annan med det att göra? Skadar det någon? Jag anser mig själv vara gay, andras åsikter känns ganska oviktiga.
 
"Men det är väl roligt att killar flirtar med dig även fast du är gay!" - Nej det tycker inte jag. Ingen annan kan veta hur det känns i mig. Jag blir äcklad, jag blir sårad och jag tycker inte att det är roligt. Skulle du (som hetero) vilja att en person av samma kön flirtade med dig? Nej, troligtvis inte. Många kanske tar flirtande som en komplimang, men inte jag och då får det respekteras. Jag blir stött, jag vill inte att killar flirtar med mig för jag ser inget värde i det, det känns bara onödigt och jag är inte intresserad.
 
"Men hur kan du vara gay när du har haft pojkvänner!?" - Jag har levt efter heteronormen, inte funderat på min läggning osv. Jag spanade på killar i tonåren precis som dom flesta. Jag har trott att jag har varit kär. Jag har haft pojkvänner. Men jag har aldrig varit kär i en kille, jag har aldrig attraherats av en kille. Mina "förhållanden" har varat i max en månad för att jag blir obekväm och drar mig undan, antagligen eftersom jag inte vill vara med en kille. När jag sedan träffade en tjej föll allting på plats. Då kände jag äkta kärlek, jag kände attraktion och jag ville vara med personen dygnet runt istället för att dra mig undan. Det var då jag förstod.
 
"Säger du att du är gay för att du hela tiden måste vara annorlunda?" - Denna kommentar gjorde mig riktigt förbannad. Upprörd. Ledsen. Vadå hela tiden måste vara annorlunda? Jag har försökt vara normal hela mitt liv, gjort saker som alla andra och vart fan ledde det mig? Åt helvete. Att inte vara sann mot mig själv gjorde mig osäker, självhatande, destruktiv och trasig. Jag vill inte vara annorlunda (vad nu det är...), tro mig. Jag önskar att jag hade släta armar, en pojkvän, normal skolgång, fint långt hår och blablabla för att slippa ta emot så mycket negativitet! Tror någon ärligt talat att jag vill bli diskriminerad och nedtryckt? Det är inget jag aktivt har valt. Punkt.
 
Kan vi inte enas om att hudfärg, läggning, bakgrund, utseende osv inte spelar någon roll för en människas värde? För att någon anses annorlunda har vi inte mer rätt att nedvärdera den personen och bete oss illa. Det känns som att vi borde ha kommit längre i utvecklingen än såhär, men tydligen inte! Snälla, låt oss acceptera mångfald och se det som någonting bra.



Jag vet ingenting
Publicerat den

Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte om det depressiva har tagit tag i mig återigen eller inte. Jag känner mig fruktansvärt misslyckad vilket som. Jag borde kunna vara glad, orka, ta tag i saker och ting, men jag vet att det inte är så enkelt. Allting känns bara så hopplöst och jag vet inte varför.
 
Åh, jag vet varken ut eller in.



Måndagsångest
Publicerat den

Mörkret ligger som ett lock
Ändå är det morgon
Slut på natten
Slut på helgen
Slut på frid

Värmen på bussen är ur funktion
eller det kanske är jag som är ur funktion
Kroppen vill inte vakna
Den har måndagsångest