Jag är en segrare
Publicerat den

Detta var mitt liv. Det är som att personen som skrivit denna text har sett mitt krig. Det är skrämmande vad en ätstörning kan göra med en människa. Jag är så himla glad att jag har övertag i kriget, att jag har fler soldater vid liv än vad anorexin har. Jag har mer allierade på min sida, jag har fler vapen och mer styrka. Jag har kontroll, anorexin har det inte. Jag vet att kriget troligtvis kommer att finnas kvar som en liten påminnelse i ögonvrån, att anorexins röst kommer att tränga igenom då och då, resten av mitt liv. Även om jag fysiskt är friskt och även fast mina tankar mestadels är friska så kommer en del av mig fortfarande att höra rösten långt där inne, mina tankar kommer inte att bestå av enbart friskhet och det är jag beredd på. Det är sådant man får leva med efter ett krig. Krigsskador och minnen kommer alltid att göra sig påminda men det viktiga är att dessa skador och minnen känns skrämmande. Ibland är anorexin lockande, den falska kontrollen och den ständiga svagheten som gör att hjärnan inte orkar fungera. Ibland är det bekvämt att vilja gå tillbaka till hur det var men samtidigt så är friskheten så mycket bättre.
 
Hur mycket anorexin än lockar med fula knep så kommer jag inte att ge efter en gång till. Jag är starkare, för jag är vinnaren i kriget! Jag har kontrollen och den kommer jag aldrig att släppa igen.
 
Om jag kan, så kan ni! Tillsammans är vi starka, för friskheten är fantastisk. ♥
 



Öppenhet
Publicerat den

I’m just dying to say, “Hey, do you ever feel like jumping off a bridge?” or “Do you feel an emptiness inside your chest at night that is going to swallow you?” But you can’t say that at a cocktail party.
 
När jag mådde som sämst så hade detta citat verkligen passat in på mitt liv. När man mår dåligt blir man väldigt ofta instängd i sig själv, ensam med sina tankar. Det är en farlig fälla och jag tror att ju fler hemligheter man bär på desto sämre mår man. Mitt smusslande med mående, hemligheter och destruktivitet höll på att förgöra mig. Någon tvingade mig att prata, att sluta ljuga och sluta skämmas. Det räddade mitt liv. Om jag hade fortsatt med tigandet så hade jag nog inte levt idag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam med alla mina hemligheter och jag trodde att jag var galen. Därför tycker jag att det är så viktigt att vi som bär på historier delar med oss i den mån vi kan, vill och orkar. Dåligt mående är ingenting att skämmas över och för att övervinna skammen och släppa på ensamhetskänslorna så måste man släppa in andra människor i sina tankar, känslor och hemligheter.
 
Alla människor mår dåligt någon gång i livet, alla människor upplever jobbiga saker, alla människor har känslor och konstiga tankar ibland, det är inte ovanligt och absolut inte något att skämmas över. Man är inte galen för att man en dag vaknar upp och inte vill leva, det är ofta naturliga reaktioner på omgivningen. Dessutom är psykisk ohälsa överlägset den största anledningen till sjukskrivning i Sverige, så varför existerar ens skamstämpeln, när det är så vanligt? Min blogg och saker jag gör i min vardag hoppas jag kan bidra litegrann till en förändring. Om jag bara lyckas få en person att tänka annorlunda, att våga berätta, att sluta skämmas, att söka hjälp, accetera psykisk ohälsa så har jag gjort mitt "jobb", då är jag nöjd. Ett klyschigt citat: "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!"



Rädsla, tvivel och ensamhet
Publicerat den

Ensamheten är som värst när solen går ner. Tankarna invaderar och hela jag blir ett mörkt monster, fylld av ensamhet och känslostormar. Jag vill bara sluta tänka, sluta känna och vandra vidare likt en robot med hur mycket batteri som helst. Jag vill inte behöva stanna upp för att tårarna tränger sig på bakom ögonlocken, jag vill inte behöva stanna för att tvivlet på mig själv är för starkt. Jag vägrar tro på att jag kan lyckas, att jag är kapabel till att nå dit jag vill, att jag är kompetent och omtyckt. Ibland rusar dom negativa tankarna ikapp och talar om för mig hur jävla värdelös och misslyckad jag är.
 
Natten till idag var jag sekunder från att göra någonting jag skulle ha ångrat när jag vaknade imorse. Mitt i ensamhetens emsamhet med tankar om hur inkompetent, misslyckad och dålig jag var så dök en korkad idé upp. Jag var så fruktansvärt nära att radera mina ansökningar till högskolan. Jag höll fingret på knappen som skulle radera allt, göra det omöjligt för mig själv att ansöka igen eftersom att tiden har gått ut.
 
"Vill du verkligen logga in i slutet av juli och få det upptryckt i ditt ansikte? Hur dålig du är som inte ens kom in på en utbildning. Vill du verkligen det, Jennifer?"
"Vill du stå där och berätta för alla som någonsin trodde på dig att du var för värdelös för att ens komma in på en ubildning som inte ens är hälften så prestigefylld som utbildningen du drömde om när du började gymnasiet?"
"Vill du verkligen visa världen att du kan misslyckas mer än du redan gjort?"
"Vill du höra all lycka från alla som kom in när du inte gjorde det?"
"Vill du verkligen chansa och tro att du kan ta dig in på ditt meritvärde som inte är 22,5?"
"Radera ansökningarna så slipper du oroa dig, du slipper visa upp ditt misslyckande om tre månader, du slipper få det bekräftat att du är en jävla förlorare, du slipper gå en utbildning du ändå skulle bli hatad på."

Ibland skulle det bara vara så lätt att ge upp mina drömmar. Skita i allt och bara lägga mig ner i sängen och vänta på att bli gammal. Men är det ett liv jag önskar? Nej. Men livet jag redan levt, livet jag lever; är det vad jag önskar och drömt om? Nej, verkligen inte. Ingenting går som jag har tänkt mig i vilket fall som helst så varför inte bara ge upp varenda dröm och finna mig i att ingenting kommer gå som jag planerar?
 
Någonstans där inne finns dock en strimma hopp. Kanske är det min tur att få uppfyllda en dröm? Kanske är det min tur att få lite medvind? Kanske är det min tur och kanske får jag chansen. Jag är bara så rädd, så jävla rädd. För 1½ år sedan låg jag medvetslös på intensiven efter en överdos. Jag svävade mellan liv och död och hade definitivt ingen framtidstro. Idag står jag här och arbetat fram en framtidstro, ett hopp. Men jag är fortfarande så himla rädd för livet. Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd för att lyckas, rädd för att misslyckas, rädd för framtiden och rädd för dåtiden.