Att stå upp för sig själv och hata varenda sekund
Publicerat den

Jag är så kluven när det kommer till att vara öppen med mina ärr. En del av mig känner att jag inte ska skämmas, att jag inte ska behöva försvara mig själv för att jag varit sjuk, att jag inte ska dölja min kropp, att jag inte ska behöva fundera på om det är ett lämpligt tillfälle att gå i kortärmat eller inte. Jag försöker ofta att stå upp för mig själv och vägra att skämmas, för att jag inte har någonting att skämmas över egentligen... Jag önskar att jag kunde stanna efter den meningen och inte behöva lägga till ett men, men det måste jag.
 
Dom stunder när jag står upp för mig själv och går i kortärmat så hatar jag varenda sekund. Jag längtar efter att få ta på mig den där jävla tröjan och känna lättnaden över att jag döljer min kropp. Klädesplagg är min räddning, klädesplagg tar bort ångesten för en stund, klädesplagg får mig att vara "normal". Jag skäms, det gör jag. Varenda sekund när mina ärr är blottade så skäms jag så mycket att jag vill sjunka genom jorden. Ibland kanske jag "står upp för mig själv" och säger att jag inte tänker skämmas men det raderar automatiskt inte min skam bara för att jag tänker så. Att slippa känna skam är en önskan, en djup och innerlig önskan. När jag inte har en långärmad tröja på mig känns det som att jag står helt naken och blottad på en scen inför triljoner människor. Det är brutalt, det är hemskt, det gör ont och det hugger i hjärtat, mer än vad någon kan ana.

Jag harfått höra att jag är äcklig, att jag är farlig, att jag är ett monster, att jag borde dölja min kropp, att jag inte kan visa mig öppet bland folk, att jag skadar hela min omgivning, att jag är värdelös, att jag är ful, att jag ser ut som frankenstein, att jag inte ska vara i närheten av barn osv osv. Om ni förstod hur mycket hat jag fick bara genom att gå i linne eller t-shirt så skulle ni kanske förstå en ynka procent av skammen jag känner. Egentligen är inte ord det värsta. Blickarna svider, pratet som sker bakom mig när jag har passerat... Människor verkar tro att dom är osynliga eller att jag är både döv och blind. Men det är jag inte. Tro mig, jag hör och ser, mer än vad ni anar och det gör fruktansvärt jävla förbannat skitont (ursäkta ordvalen).

Jag vill inte behöva svettas ihjäl ute i solen, jag vill inte behöva klä mig i långärmat vid en jobbintervju för att öka mina chanser att få jobbet, jag vill inte behöva fundera på om att borde ta på mig långärmat när jag ska träffa familjer med barn för att deras föräldrar kanske inte vill ha mig i närheten av barnen, jag vill inte behöva känna den där skammen varje gång jag väljer att stå upp för mig själv. Hur logiskt att det, att jag ska skämmas över att försvara mig själv och mitt liv? Jag är dömd till livstids skam för att jag har varit sjuk och skadad.

Min största rädsla just nu är att jag ska börja plugga till sjuksköterska i höst. Jag har "tagit ett beslut" att bära långärmat så länge det går för att inte människorna ska döma mig på direkten. Jag vill låta personerna lära känna mig och se vem jag är innan jag visar hur jag egentligen ser ut, för då är jag helt plötsligt någon annan, utan den där jävla koftan... Jag är livrädd för den dagen då jag ska göra min första praktik på sjuksköterskeutbildningen, för som sjuksköterska måste man bära kortärmat. Det kommer att bli en enorm utmaning för mig. Jag måste hantera att människor frågar, att människor inte vill ha mig på arbetsplatsen, att patienter inte vill behandlas av ett psykfall som mig. Det kommer svida, det kommer att göra ont men jag kommer att vara stark. Jag har inget val om jag vill nå mina drömmar.



-

Jag går alltid i långärmat. Man ska inte behöva skämmas men jag är inte där ännu. Tänker mycket på hur det ska gå på praktiken, jag går ju vård och omsorg... Hur ska patienter och personal reagera? Man måste ju ha kortärmat...



URL:


Sofia

Jag är så stolt över dig Jennifer! De som glor och uttrycker sig så idiotiskt har ingen kunskap, de vet inte. Jag vet iallafall att du kan ta dig hur långt som helst. Du är för stark för att inte göra det! <3



URL: http://sofiavaha.blogspot.com


agnes

Det gjorde verkligen ont i hjärtat att läsa det här. För att du ska behöva begränsa din vardag och för att jag känner igen mig så jävla mycket. Att gå i kortärmat eller shorts känns verkligen som att stå naken inför ett publikhav. Jag vill vara stark och kunna göra det, men precis som du satte ord på nu så smärtar varje sekund.

KRAMAR <3



URL: http://agnesliinnea.blogg.se


Carro

Usch, har också alltid långärmat på mig även om man inte ska behöva skämmas. Man säger att man inte skäms och det gör man inte ritkgit, det blir bara lättare att dölja det än att visa det. Jag tror det kommer gå hur bra som helst på sjuksköterske utbildningen! De människor som säger negativa saker är trångsynta och dumma, de ska du inte tänka en sekund på. du är underbar och det kommer lysa igenom.<3



URL: http://packedinplastic.blogg.se


Johanna

Det är så fel att man ska behöva skämmas alltså. Egentligen, varför ska vi behöva skämmas för att vi varit sjuka? Det är ju så fel fel fel.
Jag är själv rädd för den dagen jag känner mig beredd att skippa de långärmade tröjorna, i en så liten stad också där nästan alla känner alla. Men du ska inte behöva dölja din kropp, inte alls. Man ska inte behöva skämmas för att man mått dåligt. Du borde vara stolt och det borde alla andra också vara, för du har klarat det här. Du har kämpat dig ur det destruktiva, du är inte längre längst nere i skiten. Och hur jävla bra är inte det? Istället för att folk ska peka, viska och säga idiotiska saker borde de antingen skita i det eller säga snälla ord om de nu vill säga något.

Nu blev det här världens längsta kommentar, men jag vill bara säga att du klarar detta. Och försök (det är säkert helt omöjligt) att inte ta åt dig av vad folk säger om dina ärr. Och det kommer nog gå bra att jobba som sjuksköterska, bara för att du har ärr gör det inte dig till en mindre bra människa. Det gör inte att din kunskap förminskas. Du är bra med ärr och utan ärr, kram på dig ♥



URL: http://overklighet.blogspot.com


Margita

Hej! Hittade dig genom bloggutmaningen. Läste och blev djupt berörd. Du är väldigt modig och väldigt stark som vågar prata om detta och visa dina ärr! Som sjuksköterska tror jag du har en fördel gentemot andra - du har gått igenom något svårt och kanske du då får en större empati för dina patienter, som ju är så bra att ha!
De där människorna som skriker fula ord efter dig....min första reaktion är att jag blir så förbenat arg på att människor kan uttrycka sig så överhuvudtaget!!! Men om jag tänker efter så tror jag det är en form av rädsla och att dessa människors självkänsla troligen ligger nära noll.
Höj du huvudet och vet i ditt hjärta att du är klokare än dem!
Stor kram och lycka till med din utbildning!



URL: http://sengas.bloggplatsen.se


Ellen

Fina du , ddu e inte ensam om dessa tankar , långärmat och hela byxor ,
Under sommar 2013 var inte utan långärmat i 1 sekund under hela sommaren .
Men är det rätt att vi människor som varit sjuk ska behöva gömma oss ?
Nej!
De e inte alls rätt, skämmas fö att vi varit sjuka och överlevt .
Nej .

Ännu e jag inte säker på mig själv o vågar inte gå i topp o shorts.

Men endag ska ska göra det , o vara stolt att jag överlevt !

Kram på dig !



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo