Den där jävla hjälpen
Publicerat den

Ibland blir jag så fruktansvärt trött och less på mitt liv. Ibland vill jag bara byta bort det eller helt sluta existera. Jag vill inte dö och jag har varken självmordstankar eller självmordsplaner men känslan av att vilja sluta existera infinner sig ibland. Trycka på paus och vara medvetslös en stund, samla kraft. Varför ska jag behöva vara på min vakt hela tiden? Varför ska jag behöva bära på rädslan att falla? Varför ska jag behöva leva strikt för att allt inte ska gå åt helvete? Varför kan jag inte bara få vara tråkig, grå, normal och jävligt vanlig ett tag?

Sitter och funderar på om det är nu allting går åt helvete igen. Är det nu en depressiv period kommer? Är du nu jag måste backa tillbaka hundra steg för att återigen börja klättra upp igen? Är detta ännu ett bakslag? Hur långt går det den här gången? Hur länge orkar jag stå emot? Frågorna är många men svaren är få.
 
Mitt hem ser ut som ett bombnedslag, jag orkar inte ta tag i varken tvätt eller disk, jag skiter i att laga mat och äter bara när jag slipper göra någonting själv, jag hetsskriver skoluppgifter i sista minuten istället för att följa mina uppgiftsplaner, jag längtar tills jag får krypa ner i sängen från den minut jag går upp på morgonen, jag sover hela dagarna om jag inte har någonting inplanerat, jag skiter i att gå och lägga mig på kvällarna, jag orkar inte ta mig iväg för att träna, negativa tankar tar upp mer tid än vanligt, jag följer inte mitt veckoschema, jag skiter i viktiga saker. Detta är elva saker som innebär att depressionsepisoden inte är långt bort, elva saker som tyder på att självskadetankarna snart knackar på dörren, elva saker som tar mig närmare svält och viktnedgång, elva saker som tar mig några steg mot slutenvårdspsykiatrin. Elva saker jag kan förändra innan detta går för långt.
 
Nu behöver jag verkligen någon som sparkar mig hårt där bak och säger: "Plocka ihop den här röran, Jennifer! Gå och lägg dig, Jennifer! Släpa dig i nackskinnet till Friskis och sätt dig på spinningcykeln, Jennifer! Ställ dig vid spisen och laga mat, Jennifer! Tänk på framtiden, Jennifer! Tänk på vad du vill nå i livet, tänk på dina drömmar och föreställ dig ett destruktivt liv bredvid ett fint liv, Jennifer!" men hur tusan hittar man en person som kan skrika åt mig utan att jag blir ledsen eller känner mig värdelös? När drar man gränsen? Jag vet att jag måste bli pressad och jag vet att jag behöver någon som tar i med hårdhandskarna. Samtidigt så vill jag inte känna mig värdelös, vilket jag lätt gör när någon säger åt mig sådana här saker, för i min värld är det ett misslyckande att någon ens ska behöva säga detta till mig...
 
Jag vill vända det här nu, jag vill ha en förändring nu, men klarar jag det? Besitter jag styrkan att klara detta själv, utan någon vid min sida? Orkar jag kliva upp ur sängen trots att ingen finns där och drar i täcket? Går jag och lägger mig trots att ingen puttar ner mig i sängen och släcker lampan? Kommer jag följa veckoschemat utan att någon springer runt med piska efter mig? Nackdelen med att bo själv och vara ensam.

Jag ska klara av den här pre-depressionsepisoden med önskat resultat. Jag tänker ge allt jag har hur mycket det än kommer att krävas av mig. Det första jag tänker göra imorgon när jag vaknar är att slänga iväg några sms till människor som kan tänkas finnas som stöd. Jag måste ta tag i det här, jag måste börja våga be om den där jävla hjälpen jag så gärna vill klara mig utan. Den här gången ska jag testa att göra annorlunda. Jag ska göra något jag vanligtvis inte gör och se om den nya taktiken fungerar bättre. Jag måste bara våga.



H

Har du skickat iväg smsen?

Du fixar det här.



URL: http://vinkel.blogg.se


Johanna

Älskade du, du klarar detta.
Massa styrkekramar till dig ♥



URL: http://overklighet.blogspot.com


Vivianne

Det låter som om du fått uppfattningen att den som klarar sig själv är starkast. Som om det är en svaghet att behöva andra människor.
Skulle man inte kunna tänka sig att det är mänskligt att behöva andra människor?
Jag vet inte var din väg är Jennifer, men kanske skulle du prova att söka mer i hjärttrakten än i huvudet? Våga följa ditt hjärta mer - lite i taget...

Om du inte har någon att prata med nuförtiden, om livet och meningen mm. Du kan gärna ta kkontakt med mig om du vill.

Sköt om dig.
/Vivianne



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo