Hopplöshet, oro och en oviss framtid
Publicerat den

Just nu är jag inne i en period när allting känns helt hopplöst. Jag vet inte varför men allting bara känns så fruktansvärt jobbigt, mörkt och tungt. Det finns så mycket här i livet som jag vill och inte vill göra men jag tycks inte få någon ordning. Jag vill vara klar med gymnasiet, jag vill ha ett sommarjobb, jag vill flytta så fort som möjligt, jag vill veta att jag har fått en plats på den högskola jag vill gå på, jag vill slippa oroa mig över saker, jag vill ha all tid i världen till mina intressen, jag vill ha en ny kropp utan reumatisk smärta, psoriasis och ärr, jag vill ha en ny hjärna där allting gammalt är raderat, en systemåterställd hjärna.
 
Jag känner verkligen för att bara lägga mig i sängen, lyssna på Winnerbäck, låta tårarna rinna och aldrig mer kliva upp. Varenda andetag gör ont, när jag väl lyckas andas. Hoppas att livet där utanför ordnar sig på något sätt utan att jag behöver vara delaktig. Jag blundar och nyper mig hårt i armen flera gånger om dagen, för att se om någonting förändras, men det gör det aldrig.

Just nu är oron värst, ovissheten om framtiden, känslan av sitta fast och långsamt sjunka i kvicksand. Även fast jag inte lever destruktivt längre så känns det som att så mycket fattas, så många hål som måste fyllas på med något okänt ting. Hål som förut kunde fyllas med självdestruktivitet. Hålen på insidan blev väl kanske aldrig fyllda men åtminstone överspacklade för en stund så att dom inte existerade för blotta ögat, distraherade av hålen på utsidan.
 
Jag tror att det är terapin som gör mig sådan här. Jag genomgår en fruktansvärt jobbig och intensiv terpi med världens bästa terapeut som jag återigen har fått kontakt med. Vi drar upp mycket gammalt till ytan, jag tvingas ställa mig ansikte mot ansikte med mina rädslor, jag tvingas lyfta upp känslor till ytan, känslor som så länge varit instängda och inpackade i flera lager bubbelplast. Jag tycker inte om att känna, det är ett faktum jag konstaterade tidigt i livet. I terapin så måste känslorna fram igen, för att vi ska lyckas ta oss framåt. Det är jobbigt att inse att jag är en kännande varelse med känslor som måste bearbetas och användas. Jag måste ta på känslorna, se dom, känna och lukta. Jag blir lika äcklad varje gång, äcklad av stanken från ruttna känslor, äcklad av synen framför mig, äcklad av hur det känns i kroppen. Men jag måste känna och det är nog därför jag mår som jag mår, för att jag börjar få kontakt med något som varit nedgrävt och begravet så länge.
 



Johanna

Åh, fina du. Det blir bättre. <3 Kramar!



URL: http://www.nattstad.se/convincing


Johanna

Jag antar att man kanske måste prata om det där som man arbetat så med att försöka gömma någonstans inne i kroppen för att kunna gå framåt, för att kunna komma över det och må bättre. Det är säkert förjävligt jobbigt, men det blir bättre! (och det där sista är så uttjatat men det är ju så) Du klarar detta fina du, och jag finns här. Alltid.
Tänker på dig, styrkekramar ♥♥♥



URL: http://overklighet.blogspot.com





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo