Psykiatrins mörka sida
Publicerat den

Psykiatrin är ett hett ämne som vi med psykisk ohälsa gärna pratar om. Det finns många åsikter om psykiatrin och alla har vi upplevt en rad negativa händelser. Jag vet inte någon som enbart har positiva saker att säga om psykiatrin. Jag har väldigt bra och väldigt dåliga erfarenheter så jag kan inte säga att jag varken hatar eller älskar den psykiatriska vården jag fått. Visst, den har räddat mitt liv ibland och det är jag fruktansvärt tacksam över men ibland har jag blivit otroligt kränkt, skadad och ibland har psykiatrin äventyrat mitt liv vilket inte är okej. Dessa brister ska inte finnas inom vården, varken den somatiska eller psykiatriska.
 
Något som sitter fast i mig, någonting som jag ibland drömmer mardrömmar om och någonting som fick mig att känna mig mindre värd som människa var dom gånger då jag fick ta av mig alla kläder och visa upp hela min kropp. Jag vet att jag själv satte mig i dessa situationer och att det var mitt fel att ingen litade på mina ord. Samtidigt så var jag sjuk, min hjärna övertygade mig om att lögnerna var enda sättet att överleva. Mina destruktiva handlingar var så livsavgörande för mig att jag inte fick sluta. Tvånget att skada mig var så starkt att jag började ljuga för personalen på avdelningen. Jag ville inte ljuga, jag hatar lögner och jag tål inte människor som ljuger men min hjärna har manipulerat sig själv i perioder. Jag blev mästaren på lögner och när människor genomskådade mina lögner så blev det konsekvenser. Ordet kroppsvisitering blev standard om dagarna när jag var inlåst på psykiatrisk slutenvårdsavdelning med tvångsvård. När det inte räckte med att leta igenom mitt rum och mina kläder så var det efter ett tag bara kroppen kvar.
 
"Jennifer, du måste ta av dig alla kläder så att vi kan få se om du har någonting på din kropp. Det är för ditt eget bästa." Jag vet att jag var en fara för mig själv och jag är medveten om att dom kanske trodde att det var för mitt bästa, men var det verkligen det? Fanns det inga bättre alternativ än att jag skulle blotta mig själv? Om det hade funnits tillräckligt med personal på avdelningen så att någon faktiskt hade kunnat sätta sig ner med mig och prata, dra ur mig sanningen, övervaka mig bättre så hade det varit tusen gånger bättre.
 
"Räcker det inte nu?! Jag står här i trosor och har blottat hela min kropp för er. Jag hatar min kropp mer än någonting annat och jag vill inte ens se den själv och nu har jag visat den. Räcker det nu!?" Svaret blev nej. Allt skulle av. Trosorna också. Flickan som aldrig gråter framför någon gick sönder och tårarna började rinna.
 
"Vi förstår att det här är jobbigt men du måste göra detta, du har inget val. Du har tvångsvård och vi bestämmer. Om du inte gör detta själv så får vi bälta dig och ta av dig kläderna vilket vi inte vill göra, så samarbeta nu Jennifer." Jag skulle samarbeta trots att jag var blottad, naken och rädd. Jag var den som inte lyssnade, jag gjorde fel och jag fick höra gång på gång att det inte är jag som bestämmer. Dom gjorde det väldigt klart för sig att jag inte har något val, att detta är en tvångsåtgärd. "Vi förstår dig, vi förstår att det är jobbigt. Vi är båda kvinnor och har sett nakna kroppar så du behöver inte skämmas." Jag skrek åt dom efter den kommentaren. Hur fan kunde dom förstå? Jag skrek och skrek och skrek. Hur kunde dom veta hur det kändes att få klä av den kropp man avskyr inför två människor som tvingar? En tvångsåtgärd, som det så fint kallas inom psykiatrin. En liten och trasig flicka som inte ville visa sin kropp och blir hotad om bältning och övergrepp för att kläderna ska av. Hur kan det vara okej? Hur kan det vara en bra behandlingsmetod? Hur tror dom att det känns? Och nej, man kan inte förstå hur det känns om man inte har varit i samma situation! Ilskan jag bar på efter dessa händelser var så stark. Det var inte bara en gång, inte två och inte tre. Samma visa varje gång. "Vi förstår. Du måste. Du har inget val. Om inte så blir det konsekvenser."

Jag har aldrig varit någon som gillar att visa min kropp och jag har aldrig varit någon som är bekväm när det kommer till att vara helt utan kläder. Ibland gråter jag till och med i duschen, ibland har jag badkläder på mig i duschen trots att jag är helt ensam. Ibland orkar jag inte se min egen kropp och hur kan någon tycka och tro att detta skulle bli bättre av att tvinga mig att vara naken? En stor del av mitt självskadebeteende handlade om självhatet gentemot mig och det visste dom här människorna. Hur kunde dom tro att jag skulle skada mig mindre för att dom tvingade mig att göra någonting som jag mådde otroligt dåligt över?



Anonym

,



URL:


Johanna

Gripande.
Du skriver så otroligt fängslande, vackert och alltid så passande. Ta hand om den förmågan!



URL: http://www.nattstad.se/convincing





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo