Rädsla, tvivel och ensamhet
Publicerat den

Ensamheten är som värst när solen går ner. Tankarna invaderar och hela jag blir ett mörkt monster, fylld av ensamhet och känslostormar. Jag vill bara sluta tänka, sluta känna och vandra vidare likt en robot med hur mycket batteri som helst. Jag vill inte behöva stanna upp för att tårarna tränger sig på bakom ögonlocken, jag vill inte behöva stanna för att tvivlet på mig själv är för starkt. Jag vägrar tro på att jag kan lyckas, att jag är kapabel till att nå dit jag vill, att jag är kompetent och omtyckt. Ibland rusar dom negativa tankarna ikapp och talar om för mig hur jävla värdelös och misslyckad jag är.
 
Natten till idag var jag sekunder från att göra någonting jag skulle ha ångrat när jag vaknade imorse. Mitt i ensamhetens emsamhet med tankar om hur inkompetent, misslyckad och dålig jag var så dök en korkad idé upp. Jag var så fruktansvärt nära att radera mina ansökningar till högskolan. Jag höll fingret på knappen som skulle radera allt, göra det omöjligt för mig själv att ansöka igen eftersom att tiden har gått ut.
 
"Vill du verkligen logga in i slutet av juli och få det upptryckt i ditt ansikte? Hur dålig du är som inte ens kom in på en utbildning. Vill du verkligen det, Jennifer?"
"Vill du stå där och berätta för alla som någonsin trodde på dig att du var för värdelös för att ens komma in på en ubildning som inte ens är hälften så prestigefylld som utbildningen du drömde om när du började gymnasiet?"
"Vill du verkligen visa världen att du kan misslyckas mer än du redan gjort?"
"Vill du höra all lycka från alla som kom in när du inte gjorde det?"
"Vill du verkligen chansa och tro att du kan ta dig in på ditt meritvärde som inte är 22,5?"
"Radera ansökningarna så slipper du oroa dig, du slipper visa upp ditt misslyckande om tre månader, du slipper få det bekräftat att du är en jävla förlorare, du slipper gå en utbildning du ändå skulle bli hatad på."

Ibland skulle det bara vara så lätt att ge upp mina drömmar. Skita i allt och bara lägga mig ner i sängen och vänta på att bli gammal. Men är det ett liv jag önskar? Nej. Men livet jag redan levt, livet jag lever; är det vad jag önskar och drömt om? Nej, verkligen inte. Ingenting går som jag har tänkt mig i vilket fall som helst så varför inte bara ge upp varenda dröm och finna mig i att ingenting kommer gå som jag planerar?
 
Någonstans där inne finns dock en strimma hopp. Kanske är det min tur att få uppfyllda en dröm? Kanske är det min tur att få lite medvind? Kanske är det min tur och kanske får jag chansen. Jag är bara så rädd, så jävla rädd. För 1½ år sedan låg jag medvetslös på intensiven efter en överdos. Jag svävade mellan liv och död och hade definitivt ingen framtidstro. Idag står jag här och arbetat fram en framtidstro, ett hopp. Men jag är fortfarande så himla rädd för livet. Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd för att lyckas, rädd för att misslyckas, rädd för framtiden och rädd för dåtiden.



Vivianne

Hej igen!
Bra att du inte raderade det där då! Det hade du nog ångrat bittert.
Du övervinner rädslor hela tiden. Eftersom du är så rädd så måste du
ju vara väldigt modig också. Det är ju ingen konst att vara modig om man inte är rädd...

Kämpa på du... Det kommer att vara värt det.

/Vivianne



URL:


Olivia

Vart har du sökt?

Kram



URL: http://www.solglans.blogg.se


C

Bra jobbat. Om man aldrig vågar kommer man inte närmare sina mål



URL: http://alltoviktigtochviktigt.blogspot.se/





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo