Drömmar
Publicerat den

Jag har börjat drömma på nätterna igen. Jag drömmer sällan så att jag kommer ihåg det och så har det varit i flera år men nu helt plöstligt så kommer jag ihåg allt. Går det att stänga av igen? För jag vill få det att sluta. Jag vill inte drömma, jag vill sova utan att något stör, utan att vakna upp mer ledsen än någonsin.
 
Jag drömmer världens finaste drömmar. Vackra, helt fantastiska och lyckliga drömmar och det gör ont, så jävla ont. Det påminner om vad jag inte har och att mitt liv inte riktigt blev som jag tänkt mig. Jag gråter för att jag så gärna vill leva det liv jag gör i drömmarna. Det livet känns så jävla långt bort, flera tusen mil. Jag vet att det en dag kommer att komma, jag vet att dessa drömmar kommer gå i uppfyllelse på ett eller annat sätt men jag vill inte vänta. Jag vill inte sitta och plågas varje dag av längtan efter något som kommer i framtiden. För vem vet ens om framtiden kommer? Jag har fått lära mig att njuta av varje sekund, ta vara på livet osv under min sjukdomstid men är det då rimligt att sitta och plågas av längtan efter framtiden? För mig är det inte rimligt och det är just det som skapar denna jävla smärta. Jag orkar inte vänta, orkar inte skjuta upp livet (ännu mer...), orkar inte veta att människor i min omgivning bär på just det jag vill bära på.
 
Jag är inte en svartsjuk person men dessa drömmar och denna sorg skapar enormt mycket svartsjuka. Jag biter ihop, håller ut, ler och är "glad" för dessa personer men innerst inne så gråter hela min själ. Och jag är bara 20 år, inte fan ska jag vara bitter än... Det är vad människor trycker in i mitt huvud när jag försöker öppna upp mig och förklara hur jag känner. Jag har ingen rätt att känna som jag gör. Jag är för ung, jag har hela livet på mig, blablabla. Det är ingen idé att berätta om känslor, vilket jag har försökt få andra att förstå i typ halva mitt liv när dom blivit sura på mig för att jag inte pratar utifrån känslor. Ingen kan någonsin förstå det som finns inuti. Hur något känns för mig kan kännas på ett helt annat sätt för dig även fast det handlar om samma sak. Samtidigt vet jag att jag inte kommer undan, man mår inte bättre av att hålla känslor för sig själv. Man måste bara hitta rätt personer att öppna sig för. Människor som inte trycker ner dig, människor som inte förminskar dina problem, människor som försöker att se saker från olika perspektiv.

Jag längtar så himla mycket efter framtiden att jag så ofta önskar att jag redan var där. Jag försöker dock att påminna mig själva om att "skynda långsamt". Framtiden kommer men det känns hela tiden som att det står stilla, att den framtid jag föreställer mig är så långt bort och aldrig kommer hitåt.



Vivianne

Hej Jennifer! Tittade in på din blogg här igen. Vill bara säga att jag tror jag förstår vad du känner. Även om du inte tror någon kan förstå, så tror jag att jag förstår faktiskt.
Skulle vilja ge dig några uppmuntrande ord. Jag vet att det kan låta föga trösterikt när man längtar och saknar så intensivt att en minut känns som en timme, dagar känns som år. Ändå, fortsätt du bara, en bit i taget, mot den där framtiden som du drömmer om. Och vem vet, den kan komma fortare än du tror. Livet kan bjuda på trevliga överraskningar också - inte bara olyckliga sådana :)
En annan sak; Att du längtar så intensivt visar hur mycket du älskar livet egentligen. Även om det är jobbigt att längta och ha behov som för tillfället inte är tillfredställda, så är det ett tecken på att du är en levande människa med stor förmåga att uppleva lycka och glädje, värme och kärlek när livet bjuder på det, och du är redo :)

Allt gott! Kram,
/Vivianne



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo