Året som gått
Publicerat den

Tog den här listan från min kära vän Sofia, tänkte att det kunde vara kul att göra en liten genomgång av året som gått.
 
Beskriv året med tre ord.
Spännande, lärorikt och fantastiskt.
 
Vilka ser du som de största händelserna under året?
Jag blev mer aktiv i SSU, fick mitt första jobb, köpte en ny bil, fick mina slutbetyg, var till London med mamma, återförenades med en helt underbar person som jag tycker så mycket om och fick på det sättet även kontakt med en helt fantastisk familj, började studera till sjuksköterska, röstade för första gången i valet, blev invald som styrelsemedlem i ett bolag, fick ett stipendium för att skriva en bok, flyttade in i min nya lägenhet som jag byggt tillsammans med pappa och blev anställd som krönikör. Det har varit ett väldigt spännande och innehållsrikt år! 
En bild från Warner Bros. Studio Tour i London ♥
 
Har du blivit bättre på något?
Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att ta hand om mig själv. Jag har även blivit bättre på att ha tålamod och inte skynda fram här i livet, även fast jag fortfarande har en bit kvar där.
 
Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Tog ett blodtryck för första gången, plockade svamp, röstade Sverige i rätt riktning, satt i en styrelse och byggde en lägenhet.
 
Vad var extra dålig med året?
Början på året var lite skakigt efter ett jobbigt slut på föregående år men jag lärde mig otroligt mycket av det.
 
Vad var extra bra?
Så svårt att välja men människorna man har i livet är vad som fyller ut det och gör det fint. Så jag väljer nog relationerna jag har skapat. Att jag fick stipendiet var också väldigt roligt då jag får chansen att hjälpa andra människor!
 

Vad lyssnade du på?

Lyssnade väldigt mycket på Lars Winnerbäck i början på året, slutet på året har mest bestått av att lyssna på föreläsningar!
 
Vad skrattade du åt?
Allt. Jag skrattar åt allt.
 
Vad grät du till?
Jag har gråtit för att hjärtat har gjort lite ont, för att kroppen har gjort ont, för att jobbiga minnen dyker upp och pga olika rädslor. Jag gråter inte ofta men om jag gör det så finns det en anledning.
 
Lärde du känna några nya människor?
Jag har lärt känna så otroligt mycket människor det här året om man jämför med tidigare år.
 
Och så slutligen; dina planer för 2015?
Jag försöker att vara försiktig med att planera då planer har en förmåga att inte bli som man tänkt sig. Jag har drömmar och hoppas kunna genomföra vissa saker 2015, men om det inte blir som jag önskar så är det så. Det kommer fler år. Håller dessa planer helst för mig själv!



Ingen katastrof
Publicerat den

Ibland får jag frågor om hur jag klarar av att vara så öppen och hur jag klarar av att berätta om saker. Vissa undrar om jag inte håller någonting privat. Jag är en väldigt öppen person, jag har lätt för att prata om det mesta och jag försöker att inte skämmas och dölja.
 
Men, det finns alltid ett men. Jag delar nog inte ens med mig av hälften, jag är nog inte så öppen som person som många vill försöka få det till. Mycket jag säger, mycket jag pratar om är egentligen samma saker i grunden och mycket är inte alltid så innehållsrikt. Jag är duktig på att babbla, det har jag alltid varit och därför kan det nog verka som att jag får ur mig väldigt mycket. Det finns dock så himla mycket som jag inte delar med mig av, så mycket som bara jag bär på. Vissa saker platsar offentligt, vissa saker platsar med personerna jag har i min närhet, vissa saker delar jag bara med någon enstaka och vissa saker bär jag på själv. Så är det nog för oss alla, även mig.
 
Tidigare i veckan så var det en person som fick mig att "råka säga" en sådan där sak som jag hela tiden har burit inom mig själv. Det var så himla jobbigt att bara säga den meningen att till och med jag, som brukar kunna prata om det mesta bara jag börjar, var tvungen att säga "det här går inte, jag kan inte prata om det här, inte idag". Tur i oturen så var det en person som är väldigt förstående om som kunde stanna där. Skönt, pust, tack.
 
Nu har jag inte kunnat sluta tänka på det. Nu när det väl har dragits upp till ytan så är det svårt att stoppa tillbaka det i den där lilla lådan längst in i hjärnan. Attans. Egentligen är det nog bra att jag börjar prata om det för att inte göra det till en så stor grej, som saker och ting gärna blir när jag sparar det för mig själv inuti min hjärna. Att prata om saker brukar ta udden av det värsta vilket jag antar är fallet även med detta. Men det är så jävla jobbigt. När jag tänker på det kommer nästan alltid tårarna (som jag hatar mest av allt) och jag som sällan gråter har nog inte gråtit såhär många gånger på jag vet inte hur många år som jag har gjort dom senaste dagarna. Det gör ont, det gör det men det positiva är att jag inte mår dåligt. Hur ont det än må göra att tänka på det och hur många tårar som än må falla så är jag inte sjuk, jag mår inte dåligt och har inga elaka tankar. Det är ett kvitto, ett kvitto på att jag nog kan kalla mig frisk, för jag är inte längre sjuk. Det kan vara jobbigt utan att vara katastrof.
 
Jobbiga saker händer, jobbiga saker kommer att hända, rädslor kommer alltid finnas och ja, det är en del av livet. Och livet är ju ändå rätt fint ändå - eller vad säger ni? Efter regn kommer solsken, så klyschigt men så sant.



Frustration
Publicerat den

Nu var det längesedan sist. Mycket har hänt men livet är sig likt ändå. Det mesta som händer är ändå positivt och att jag är stressad och har mycket att göra är egentligen bara bra. Visst, jag borde ta det lite lugnt och kanske börja fundera på att minska ner antalet saker på att-göra-listan men det finns liksom ingenting jag varken kan eller vill prioritera bort. Därför gör jag det bästa av situationen och försöker att få saker och ting att gå ihop ändå och det går relativt okej hittills.
 
Nog om mitt stressade liv och över till någonting som gör mig lite frustrerad! Den här bloggen handlar ändå om att ventilera och ta upp ämnen som är lite småjobbiga. Alla som läser min blogg vet nog om mitt förflutna med anorexi för det har nog inte gått att undgå.
 
Jag har sedan många månader tillbaka försökt gå upp i vikt trots att jag inte är sjuk eller sjukligt smal. Jag vill bara få lite mer kött på benen för att jag inte tycker om att se ut som ett benrangel. Jag vill för första gången i mitt liv få lite mer kurvor och bli mer muskulös. Jag äter bra, varierat och regelbundet - nyttigt och onyttigt. Jag har slutat konditionsträna helt för att inte bryta ner kroppen, jag fokuserar enbart på styrketräning och uppbyggnad. Det mest logiska som borde hända med ökat matintag, ingen konditionsträning och bara styrketräning är viktuppgång. Men min kropp motarbetar mig som vanligt och följer sällan naturlagarna. Min kropp väljer istället att stå stilla och till och med sakta gå ner litegrann i vikt. Jag vet att man inte ska fokusera på vikten, man ska fokusera på måendet. Sanningen är att jag inte mår helt okej för jag märker att min kropp kräver omänskligt mycket sömn, jag märker att mitt immunförsvar fungerar sämre då jag går runt och känner mig halvsjuk utan att det bryter ut titt som tätt. Jag märker även att jag måste dammsuga typ en gång om dagen för att golvet i min lägenhet är fullt av långa hårstrån. Kudden ska vi inte prata om hur den ser ut. Allt det här är typiska tecken vid viktnedgång. Även fast jag fysiskt inte mår jättedåligt av detta så blir jag självfallet påverkad psykiskt. Inte till den grad att jag mår jättedåligt men jag känner ändå en viss frustration, hopplöshet och rädsla.
 
Jag är rädd för min vikt. Jag är rädd för att fastna i några störda beteenden (rädslan som alltid alltid alltid finns där men som blir förstärkt) och jag är rädd över att min kropp inte mår bra. Om jag skulle dra på mig vinterkräksjuka, influensa eller vad som helst så skulle jag garanterat vara nere på en farligt låg vikt inom några dagar. Jag vill inte leva på marginalen, det har jag gjort hela mitt liv och det är slut med det. Jag vill kunna lita på att min kropp klarar sig och mår bra nog att kunna hantera det den ska kunna hantera. Litar jag på min kropp just nu? Inte för fem öre...
 
Det känns bara så hopplöst att jag ska behöva oroa mig över min vikt för det tycker jag att jag har gjort nog under mitt liv. Jag vill inte behöva bry mig om vad jag väger, jag vill inte ens behöva oroa mig över att min kropp mår bra. Jag blir bara så trött, så ledsen och så himla omotiverad. Med risk för att låta som ett offer så är jag så trött på att bli motarbetad av min kropp, gång på gång. Alltid är det någonting som inte fungerar som det ska och jag är så fruktansvärt trött på det. Bara ge mig lite lugn och ro? Tack...

Det gör ont att behöva lägga undan ännu ett par jeans för att dom är så stora. Det gör ont att kunna ge kläder som är stora på mig till mina småsyskon vid garderobsrensning. Det gör ont att inte kunna använda mina minsta bh:ar. Det gör ont att trosorna hänger när dom har suttit på i några timmar. Det gör ont att se hur kinderna sjunker in och hur skelettdelarna tittar fram genom huden. Det gör ont att ha blåmärken överallt för att huden inte tål någonting. Det gör ont att få skavsår av arbetsbyxorna på höftbenen. Det gör ont att huden blir sämre för varje dag som går. Det gör ont att håret bara faller av. Jag vill inte ha det såhär!