Ingen katastrof
Publicerat den

Ibland får jag frågor om hur jag klarar av att vara så öppen och hur jag klarar av att berätta om saker. Vissa undrar om jag inte håller någonting privat. Jag är en väldigt öppen person, jag har lätt för att prata om det mesta och jag försöker att inte skämmas och dölja.
 
Men, det finns alltid ett men. Jag delar nog inte ens med mig av hälften, jag är nog inte så öppen som person som många vill försöka få det till. Mycket jag säger, mycket jag pratar om är egentligen samma saker i grunden och mycket är inte alltid så innehållsrikt. Jag är duktig på att babbla, det har jag alltid varit och därför kan det nog verka som att jag får ur mig väldigt mycket. Det finns dock så himla mycket som jag inte delar med mig av, så mycket som bara jag bär på. Vissa saker platsar offentligt, vissa saker platsar med personerna jag har i min närhet, vissa saker delar jag bara med någon enstaka och vissa saker bär jag på själv. Så är det nog för oss alla, även mig.
 
Tidigare i veckan så var det en person som fick mig att "råka säga" en sådan där sak som jag hela tiden har burit inom mig själv. Det var så himla jobbigt att bara säga den meningen att till och med jag, som brukar kunna prata om det mesta bara jag börjar, var tvungen att säga "det här går inte, jag kan inte prata om det här, inte idag". Tur i oturen så var det en person som är väldigt förstående om som kunde stanna där. Skönt, pust, tack.
 
Nu har jag inte kunnat sluta tänka på det. Nu när det väl har dragits upp till ytan så är det svårt att stoppa tillbaka det i den där lilla lådan längst in i hjärnan. Attans. Egentligen är det nog bra att jag börjar prata om det för att inte göra det till en så stor grej, som saker och ting gärna blir när jag sparar det för mig själv inuti min hjärna. Att prata om saker brukar ta udden av det värsta vilket jag antar är fallet även med detta. Men det är så jävla jobbigt. När jag tänker på det kommer nästan alltid tårarna (som jag hatar mest av allt) och jag som sällan gråter har nog inte gråtit såhär många gånger på jag vet inte hur många år som jag har gjort dom senaste dagarna. Det gör ont, det gör det men det positiva är att jag inte mår dåligt. Hur ont det än må göra att tänka på det och hur många tårar som än må falla så är jag inte sjuk, jag mår inte dåligt och har inga elaka tankar. Det är ett kvitto, ett kvitto på att jag nog kan kalla mig frisk, för jag är inte längre sjuk. Det kan vara jobbigt utan att vara katastrof.
 
Jobbiga saker händer, jobbiga saker kommer att hända, rädslor kommer alltid finnas och ja, det är en del av livet. Och livet är ju ändå rätt fint ändå - eller vad säger ni? Efter regn kommer solsken, så klyschigt men så sant.






NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo