Minnen, ångest och vänner
Publicerat den

Jag brukar tycka att det är jobbigt att hantera andra människors ångest, främst kanske för att jag inte vet hur jag ska lindra min egen ångest. Jag tycker också att det är jobbigt att se andra människor gråta och där kommer vi till mig själv igen, jag hatar att gråta och vet inte hur man ska hantera tårar, så hur fan ska jag kunna trösta någon annan?
 
Det finns dock undantag, människor som har lärt mig hur jag ska hantera deras ångest! Min bästa vän C kan jag hjälpa, jag kan hantera det. Jag bodde ihop med henne (på behandlingshemmet) i 10 månader och vi har sett varandra må som sämst och som bäst. Jag vet hur hon är när hon har ångest och jag vet hur hon vill att man ska vara gentemot henne. Nu bor vi inte vägg i vägg längre vilket kan göra rätt ont ibland. Ibland när jag är ledsen, har tråkigt eller bara vill prata om konstiga saker så finns hon inte en dörrknackning bort och det är jobbigt. Jag kommer ihåg hur vi bara kunde sitta i samma rum utan att säga någonting, laga mat tillsammans, gå barfota till stan och promenera runt där, kolla på Monster High-dockor, ta min bil och bara åka, köpa godis trots att det var mitt i veckan, skratta på DBT:n, det eviga pärlandet av pärlplattor i pysselrummet, måndagar med vattengympa, flera kilometer simning varje vecka och mys i badhuset... Vi flyttade dit med en veckas mellanrum och hatade varandra i början. Någon gång på vägen så blev vi helt plötsligt bästa vänner och dom sista månaderna följde vi varandra åt och hade det väldigt bra. Vi började båda må bättre och utskrivning planerades för oss båda och sen huxflux så stod vi där på parkeringen och kramade alla hejdå på precis samma dag.
 
Nu har vi våra egna liv som inte alls ser ut som livet gjorde för bara ett halvår sedan. Det känns både bra och dåligt om jag ska vara ärlig. Jag saknar att ha min bästa vän så nära men jag är glada över att vi tog oss därifrån. Att vi båda har blivit att må sämre sedan vi flyttade tror jag delvis beror på att vi inte står varandra lika nära längre. Vi hade verkligen förmågan att lyfta upp varandra och hålla oss flytande! Nu är det så mycket svårare, när hon inte finns en dörrknackning bort...
 
Nu får jag istället försöka hjälpa till att jaga bort hennes ångest via annan slags kommunikation och visst, det fungerar men det är inte alls lika effektivt. Jag vet ju så väl hur jobbigt hon har det och jag önskar att jag bara kunde traska ut ur mitt rum och knacka sådär som jag brukade knacka på hennes dörr. Gå in och sätta mig bredvid henne, men absolut inte kramas eller lägga en hand på henne, för det tycker hon inte om när hon har ångest. Jag hatar att jag vet sådana saker om henne men inte kan finnas där för henne rent fysiskt! När jag vet att jag kan hjälpa henne på ett bättre sätt än vad jag kan genom en datorskärm.
 
Jag älskar dig, min bästa bästa vän, du är så stark.
 



carolinemalmborg.blogg.se

Hoppas det känns bättre snart! Inte roligt med ångest osv..

Kika gärna in på min blogg och följ min resa mot en fittare kropp och andra äventyr! :)



URL: http://carolinemalmborg.blogg.se/


Raven

Du hjälper mig ändå jättemycket. Du får flytta hit! Jag älskar dig vännen, tack! <3



URL: http://ravenmistress.blogg.se/





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo