Skyll dig själv
Publicerat den

"Pappa, vad är det för fel på henne?" Ja, vad är det för fel på mig kan man undra...
 
Sommaren är här, värmen är här och vädret tillåter inte långärmade tröjor. Jag står inte ut en sekund till med denna sommar men än har den bara börjat. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka mentalt om detta blir en varm sommar. Jag vet innerst inne (tror jag) att jag inte har något att skämmas över och jag försöker verkligen att ignorera människor runt omkring. Men det är inte så lätt. Hur mycket jag än kämpar för att inte möta någons blick så ser jag hela tiden i ögonvrån att människor stirrar, viskar, pekar och vänder sig om. Och det gör ont. Jag låtsas att jag inte bryr mig och jag låtsas att jag inte ser men jag ser allt och jag känner desto mer. Varje blick, varje finger som pekar och varje viskning hugger stenhårt i hjärtat. Jag orkar en stund men efter ett tag vill jag bara bryta ihop för en människa orkar inte hur mycket som helst.
 
Efter ca en halvtimme på stan så höll jag på att gå sönder. Jag stod ut i en halvtimme med alla blickar och viskningar innan det blev för mycket. Jag stod i en kö i affären, utan möjlighet att ta mig därifrån. Ett barn (ca 10 år) stirrade så att jag trodde att hennes ögon skulle hoppa ur ögonhålan. Jag försökte gömma mig bakom andra vuxna men hon förföljde mig och kom ännu närmare. Efter en stund stod hon bara en meter ifrån mig och stirrade på mina armar och sedan sprang hon fram till sin pappa och frågade honom vad det var för fel på mig. Jag stängde av öronen, blundade och upprepade "bryt inte ihop" inuti huvudet.
 
Jag brukar ha mer förståelse när det kommer till barn men ibland går även barn över gränsen. Ibland orkar jag bara inte för jag är inte mer än människa. Samtidigt så gör det så himla ont att barn ska behöva se min hemska kropp och alla hemskheter jag utsatt den för.
 
Jag säger hela tiden till andra att inte skämmas över sina ärr, att bära kortärmat precis som vilken person som helst för att det inte är något fel. Det är bara hud med en annan färg, ingenting konstigt på något sätt. Men ändå så har jag så svårt att intala mig själv samma sak. Mina tankar styrs åt ett helt annat håll. "Jennifer, du får skylla dig själv. Du har förstört din kropp och får stå för det. Det är ditt fel. Sluta klaga på att andra människor stirrar för det är du som har gett dom en anledning att stirra, ingen annan. Du borde inte bära kortärmat, tänk på alla andra människor, tänk på vad dom kan tycka och tänka."
 
I sådana här stunder så tänker jag att jag aldrig kommer att uppfylla min dröm. Jag vill inte jobba inom vården, jag vill inte bli sjuksköterska längre, jag vill aldrig visa mig i kortärmat eller bara ben. Jag kommer inte orka! Det är så tröttsamt att behöva förklara, komma med ursäkter, hitta lämpliga svar på frågor, dölja, skämmas och känna brännande blickar i nacken. Hur fasiken ska jag orka med ett arbete där jag ska ha kortärmat på mig? Hur fasiken kommer någon ens vilja att jag petar på dom? Jag har tamejfan valt det sämsta yrket som går. Tänk om jag bara såg ut som alla andra, om jag inte var full av ärr. Tänk om jag bara var helt jävla normal - då hade jag kunnat göra vad jag vill utan att känna mig begränsad! Ja, tänk om man hade den friheten... Men nu har du inte det Jennifer, skyll dig själv!
 
Ledsen, arg, besviken. Mest på mig själv.



S

Åh fina fina du! Jag förstår att det är knepigt och jobbigt, men jag vill verkligen att du ska veta att jag ser dig som en förebild som vågar ändå, fastän det är jobbigt! Lätt att säga att man bara ska skita i vad folk tycker, jag vet att det är svårt. Själv så går jag alltid i långärmat, även hemma. MEN jag tänker mig att en dag ska jag också våga, för det gör ju du! Och det gör så många andra. Jag har samma "problem" som du, går vård och omsorg och skulle ju egentligen bli undersköterska. Då måste man ha kortärmat. Och jag ska inte ljuga, du kommer säkert få reaktioner. Men idioter finns det överallt. De flesta kommer nog inte säga något alls. Kanske lär man sig att leva med det, antagligen, men det tar säkert tid. Du kommer nog acceptera det fullt ut en dag. Och igen, Jag ser dig som en förebild :) Kram



URL:


Johanna

Du är så otroligt fin, jag lovar. <3



URL: http://www.nattstad.se/convincing


Carro

Usch, vet verkligen hur jäkla äckligt jobbigt det är :/
Men ärren bleknar och de kommer inte alltid vara nära till tårar. Man kommer sakta sakta bort ifrån det som en gång gjorde så ont. Eller så lär man sig, jag vet faktiskt inte. Men jag tycker verkligen att du ska jobba inom vården!! ABSOLUT! Värden behöver sånna som dig! Som kan vara en förebild och visa att det går att göra precis vad man vill trots att man varit sjuk! Det kommer alltid finnas idioter men låt inte dem förstöra för dig<3



URL: http://packedinplastic.blogg.se


Johanna Englund

Kära du!<3 Jag vet hur jobbigt det är,men man kan försöka att skita i dem. Bara man visar att man har kommit upp från botten och inte är där kvar. Det är rent mod!

Jag vill ockå bli sjuksköterska,vi kan kämpa tillsammans!



URL: http://ensnorkfroken.blogspot.com/





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo