När livet begränsar
Publicerat den

Jag är så oerhört trött på att livet begränsar mig hela tiden. Vad jag än vill göra så är det någonting som säger stopp, någonting som sätter käppar i hjulet. Det spelar ingen roll hur mycket man vill någonting ibland, för det hjälper ändå inte. Motivationen, inspirationen och ambitionen finns där men om någonting fattas trots det, hur fan gör man då..?

Jag har äntligen börjat känna att jag är stabil nog att börja träna med hänsyn till min ätstörningsproblematik. Jag har gått upp i vikt, jag har börjat äta mer regelbundet, jag väger mig inte längre och jag tänker inte på mat, vikt och träning tvångsmässigt. Jag har gjort stora förändringar sedan anorexiåterfallet i höstas. Träning är någonting jag brinner för, någonting jag alltid älskat och någonting jag alltid har haft med i mitt liv! Anorexin har visserligen förstört en del träningsglädje och skapat massor av tvång när det kommer till träning men nu känner jag äntligen att jag kan börja släppa det och därför har jag gett mig själv tillåtelse att träna. Jag tror att jag klarar av det och jag hoppas att jag kan hålla det på en bra nivå! Jag är så motiverad att jag tror att jag kan få det att fungera och om det visar sig att det är för tidigt så får jag helt enkelt ta en paus från träningen igen. Men jag vill försöka!
 
Förra veckan valde jag att aktivera mitt kort på Friskis&Svettis som tidigare har varit fryst pga. att jag inte klarade av att ha ett träningskort då jag blev skadligt manisk. Jag kunde inte sätta ett psykiskt stopp och begränsa mig själv så det enda alternativet blev att sätta ett fysiskt stopp. Nu känner jag träningsglädjen och lyckoruset inne på F&S, istället för känslan av träningstvång och svimningsattacker. Jag älskar att träna på ett hälsosamt sätt och jag njuter av varenda sekund, men ändå inte! För jag är begränsad, jag kan inte få ha min njutning ifred... Min kropp säger ifrån, högljutt! Mina leder orkar inte, reumatismdjävulen skriker så högt som det går och förstör all den där fina träningsglädjen. Endorfinruset i kroppen byts ut mot smärta och inre tårar. Svetten som rinner är inte svett, det är tårar som forsar ut ur varenda por i min kropp, tårar som aldrig vill sluta rinna och tårar som vittnar om någonting som gör så jävla ont. Efter träningspassat ler jag, byter om och håller ihop för att orka stå på benen resten av dagen men när kvällen kommer så går det inte längre. Kvällen blir en kamp där min kropp vinner och mitt psyke förlorar. Jag vill hålla igång, jag vill plocka här hemma och göra saker men min kropp vill bara lägga sig ner och ge upp. Kvällarna består av alldeles för mycket smärtstillande tabletter, högsta frekvensen på TENS-apparaten, en värmekudde som är överhettad och tårar som rinner längs kinderna. Är det så det ska vara? Är det så träningsglädje ska kännas? Nej! Är det inte ätstörningen som förstör min träning så är det reumatismen. Varför kan jag inte bara få vara glad och göra någonting jag älskar utan att någonting ska störa? Min egen kropp invaderar och attackerar med atombomber och gör allting för att pressa ner mig i det där mörka hålet där jag ger upp och ger efter.
 
Varför ska det vara så svårt att få känna lite lycka, lite glädje och lite endorfinrus? Flera läkare och annan vårdpersonal att bett mig hitta andra intressen som jag inte får ont av, intressen som inte innebär smärta och tårar men det fungerar inte så. Jag har andra intressen, stillasittande och lugna intressen men det är inte samma sak. Jag känner inte den där lyckan och glädjen som bara träningen kan ge. Jag har motvilligt insett att jag kanske aldrig kommer kunna orientera igen. När jag för tre år sedan tog en paus och förväntade mig att komma tillbaka insåg jag aldrig att det kanske inte skulle bli en comeback. Idag har jag accepterat att jag inte kan få känna glädjen som orienteringen kan ge mig, för jag har komplement som fungerar. Spinning och simning ger mig endorfinrus och glädje, kanske inte lika starkt, men tillräckligt. Men om jag inte kan göra det, vad ska jag göra då? När jag försöker göra någonting som är bra för mig, göra någonting som gör mig lycklig och får mig att må bra och inte ens det fungerar. Vad gör man då? Livet begränsar mig och kommer alltid att göra, vilket är någonting jag inser att jag behöver jobba med. För hur fan gör man när det du allra helst vill göra inte går att genomföra på det sättet man vill? Jag har motivationen, ambitionen, inspirationen, verktygen, materialet och det står serverat på bordet men ändå går det inte, för en liten men ack så viktig pusselbit saknas. Det är jag som saknas, hon som ska använda alla dom där verktygen och inspirationen. Jag fattas och det gör ont, jävligt förbannat skitont.



J

Jag ville bara säga att jag förstår dig, nåt så otroligt! Min glädje fanns i handbollen, från att ha tränat handboll minst 4 gånger i veckan i flera års tid, till att få en axel skadad, den hoppade ur led tre gånger på samma dag och muskelaturen går inte att bygga upp igen, läkarna har sagt åt mig i fyra års tid att det inte är någon idé och en operation skulle bara förvärra det. Jag gör allt för att försöka bygga upp musklerna igen, men nu börjar även jag inse att det aldrig kommer gå, att bära en mjölkliter är en plåga, då den är "för tung", smärtan blir för hög.
Ja, det enda jag egentligen ville säga är nog att jag verkligen förstår dig! :(



URL:


Sofia

Livet kan va så förbaskat orättvist! Förstår vad du menar med att inte få ut samma glädje av stillasittande aktiviteter, träningsendorfinerna är av ett slag för sig. Hoppas med all hjärta och själ att det löser sig för dig på något vis. Min muppski <3



URL: http://sofiavaha.blogspot.se





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo