I gränslandet
Publicerat den

Jag vill inte. Jag får inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Inte, inte, inte! Känslan får inte ta över, suget får inte vinna och tankarna får inte fara iväg. Inte, inte, inte!
 
En stor jävla varningstriangel, röd och gul. En skylt som säger förbud. En lampa som blinkar rött. Ett larm som tjuter. Jag orkar inte ett återfall för då kommer jag inte att klara mer. Ett återfall skulle innebära totalt sönderfall. Allting är så skört och varje dag känns som en promenad på glas där rädslan över att trampa snett är helt fruktansvärd. Jag är så rädd, hela tiden. Dygnets 24 timmar består av rädsla oavsett om jag är vaken eller ej. Dag som natt, dröm som vaket tillstånd, glad som ledsen. Alltid rädd!
 
Hur länge ska man behöva stå ut innan det blir lätt? Hur länge ska man behöva vara nöjd med livet och ändå ha idiottankar kvar? Hur länge ska man bära med sig rädslan? Hur länge ska man promenera på glas? Hur länge ska man hata och förakta? Hur länge ska det göra ont? Låt mig bara må bra ifred. Låt mig vara, låt mig leva och låt mig vara fri. Jag orkar inte leva med det konstanta kriget inuti, kriget där jag slits mellan att vara hur lycklig som helst och samtidigt bära på känslan av att vilja slita sönder min kropps skyddande barriär.