Det kallas tvivel, det där som stör
Publicerat den

Jag försöker intala mig själv att jag trivs med ensamheten och för det mesta så tror jag på min egen röst inuti huvudet. "Du trivs Jennifer, du tycker om att vara själv. Ensamheten är inte jobbig, du vill vara ensam, du behöver vara ensam." Jag är en mästare på att manipulera mina egna tankar på både gott och ont. Dessa tankar har präglat den senaste tiden och det har varit ganska tröstande att vila i dessa tankar för det innebär att jag inte behöver göra någon förändring. Det jobbiga är när fasaden börjar falla isär, när min egen manipulation inte fungerar, när känslor börjar strömma in och kväva min förmåga att uttrycka mig genom mina ord. När tvivlet blir större än övertygelsen.

Winnerbäck och Lisa sjunger
"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"
och jag kan inte låta bli att känna mig träffad. Jag kan inte ignorera hur mycket texten hugger i hjärtat. Det är omöjligt att förneka det enorma tvivlet som växer inom mig och lämnar den där groteska, förbannade, överjävliga tomhetskänslan.
 
Jag försöker att fly från ensamheten så mycket som det går, jag försöker att springa snabbast och längst. Sanningen är att ensamheten alltid hinner ikapp och flåsar mig i nacken med en kylig andedräkt. Smärta: iskall och ilande smärta. Jag vet egentligen möjliga lösningar på att få bort den här äckliga ensamhetskänslan, frågan är bara vilken lösning som skapar minst problem och vilken lösning som gynnar mig? För lösningar finns det, men vilken är den rätta? Vilken är den bästa? Hur fan ska jag veta det och hur ska jag våga prova mig fram?
 
Jag är så trött på att tvivlet, tomheten och ensamheten alltid hinner ikapp. Jag har slitit så mycket dom senaste månaderna för att ta mig till en punkt där jag faktiskt är ganska nöjd, där jag känner att livet är ganska fint. Men sådant ska väl inte vara långvarigt antar jag för motgångar kommer alltid, oavsett. Det som har varit begravet kommer alltid upp till ytan på något sätt. Detta är egentligen ingen större motgång. Det är ingenting som jag inte klarar av men jag blir så trött och ledsen på att hela tiden behöva vända ut och in på mig själv för att få saker att gå ihop. Jag kan aldrig sitta ner och bara andas utan att behöva tänka och påminnas av den gnagande oron. Tvivlet.

Ikväll är det Winnerbäck och tårarna som håller mig sällskap som så många gånger förut. Vi tre börjar bli ett sammansvetsat gäng. Jag skulle trots allt kalla oss ett ganska trivsamt gäng om man jämför med alternativet, om man jämför med mitt tidigare gäng under ensamma tvivelkvällar. Ibland saknar jag gänget men mest av allt saknar jag egentligen dig och den saknaden gör så ont. En smärta jag så länge begravt under flera kilometer jord, en smärta jag inte vill röra vid, en smärta lika farlig som explosiv dynamit.
 



Johanna

Jag önskar jag kunde hålla dig sällskap vissa kvällar, när du känner dig sådär ensam. Men nu kan jag ju inte det, hur mycket jag än vill.

Men precis som du skriver, motgångar kommer, man faller ibland, det måste få göra ont ibland. Det måste vara otroligt jobbigt att tvivla sådär mycket, men jag vet att du klarar detta. Du är så otroligt stark Jennifer.
Massa kramar ♥



URL: http://overklighet.blogspot.com





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo