Att tvångsvårdas
Publicerat den

Jag svarar inte så ofta på frågor men nu tänkte jag försöka mig på det då det har dykt upp en! Jag fick en kommentar där personen undrade hur det är att vara inlagd med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och jag ska göra mitt bästa för att försöka svara.
 
För det första vill jag påpeka att jag enbart svarar utifrån egna erfarenheter och att svaren enbart står för mina upplevelser. Jag tvekar inte en sekund på att alla som någon gång har varit drabbade av denna lag upplever det på olika sätt. Det är en väldigt speciell situation att ha ett LPT hängande över sig.
 
För er som inte vet vad LPT är så beskriver Socialstyrelsen lagen såhär "Möjligheten att vårda en psykiatripatient under tvång genom till exempel bältning eller inlåsning regleras i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

Det är ett stort ansvar att vårda någon mot hennes vilja, och alla har därför rätt att förvänta sig god vård på jämlika villkor. För att någon ska kunna vårdas mot sin vilja krävs att personen lider av en allvarlig psykisk störning, att heldygnsvård på sjukhus behövs och att patienten motsätter sig vården."

 

Jag personligen anser att det är oerhört kränkande att vårda någon enligt LPT hur respektfullt bemötande man än har. Det är en kränkning att göra något mot en annan persons vilja oavsett avsikt vilket gör tvångsvård väldigt speciellt. Jag förstår mycket väl att man tvångsvårdar en person av en anledning och för att göra något bra i längden. Jag har som sagt haft tvångsvård och tycker inte att läkarna tog ett felaktigt beslut eftersom att jag var i så dåligt skick att jag inte var förmögen att se mitt eget bästa. Jag var en fara för mitt liv, jag uppfyllde alla kriterier för tvångsvård och jag behövde vård som jag inte kunde tillgodose mig själv. Det fanns skäl för att tvångsvårda mig och det är inget fel i det men det innebär inte att jag tycker att tvångsvård är roligt eller så. Jag upplevde det fortfarande otroligt kränkande, respektlöst och hemskt just då och även nu i efterhand då jag fortfarande kan må dåligt över saker som hände under tiden jag hade LPT.

 

Jag tror inte att jag fullt ut kan förklara känslan över att ha noll självbestämmande och begränsad frihet som är godkänd enligt lag. Jag kan nog inte förmedla hur det känns att inte längre ha rätten att säga nej. Oavsett om jag sa ja eller nej, godkände eller inte så gjorde personalen på avdelningen precis vad dom ville utan att ta hänsyn till hur jag kände. Önskvärt? Nej! Kränkande? Ja! Värdigt? Nej! Traumatiskt? Ja! Jag vet inte hur jag ska förklara men jag upplevde det som att människor med makt tog sig friheten att förgripa sig på mitt liv även fast det i det stora hela fanns ett syfte och en god avsikt med det. Det faktumet kan dock aldrig radera känslan.

 

Att bli fasthållen på flertalet obekväma ställen på kroppen i mer än en timme av fem okända personer för att två sköterskor ska kunna föra in ett dropp i armvecket är inte bekvämt. Det är långt ifrån en behaglig känsla och jag kan säga att paniken i den stunden är oerhört svår att få bukt med. Idag vet jag att det fanns ett gott syfte; att hålla mig vid liv. Jag var så fruktansvärt uttorkad och undernärd att det där droppet troligtvis räddade livet på mig där och då, vilket jag självfallet är tacksam över idag. Jag är glad över att vara vid liv men känslan som jag hade i kroppen då kommer jag alltid att komma ihåg och påminnas om. Att vara fasthållen kan vara en av mina största rädslor i dagsläget för att min kropp kommer ihåg känslan från det där tillfället, den sitter inristad under min hud. Paniken.

 

Något jag också blev påmind om för någon vecka sedan var hur jävla sårbar man är som människa. Jag mötte då en person på stan som gjorde att hela jag frös till is. Jag tappade helt förmågan att röra mig och jag kände hur paniken och äcklet vällde upp inom mig. Återigen en "komplikation" av tvångsåtgärder, som jag blev påmind om genom att bara se en människa. Inget ont mot henne, men hon väckte obehagliga minnen som egentligen inte var hennes fel. Hon råkade bara vara en av skötarna som hade fått order av överläkaren att kroppsvisitera mig. Under min absolut känsligaste period, där min kropp var mitt största hat och där jag knappt vågade duscha för att jag då skulle tvingas se mig själv så beordrade en läkare att jag skulle kroppsvisiteras efter utevistelse. Jag var alltså tvungen att klä av mig varenda litet klädesplagg inför minst två personer varje gång jag hade varit utanför avdelningen, vilket var min största skräck. Att visa kroppen jag hatade mest av allt inför andra fanns liksom inte som ett alternativ i min värld, men i deras värld så var det tvunget att vara på det viset. Där stod jag med tårar som rann, äckelkänslor som höll på att dränka mig och två personer försöker tvinga av mig kläderna med hjälp av hotfulla ord. "Gör du det inte själv så vet du vad som händer. Då får vi göra det åt dig och det är ju mindre trevligt!"... som att det skulle vara så himla trevligt att göra det själv? Att möta en kvinna som uttalat dessa ord på stan är inte speciellt trevligt.

 

Jag önskar så att det fanns andra alternativ, det måste det finnas! Hur sjuk en människa än må vara så måste det finnas andra alternativ än dessa! Jag vet inte ens själv vad det skulle vara, för jag vet ju hur omöjlig jag var som slav under anorexidjävuelns röst. Jag fanns inte, mitt förnuft existerade knappt och förmågan att tänka logiskt och rationellt? Den var bortblåst sedan länge... Vad gör man med en människa som inte kan tänka rationellt och som bokstavligt talat inte fattar sitt eget bästa? Jag vet ärligt talat inte! Därför är LPT en lag som är så himla svår att förhålla sig till. Syftet är gott men utförandet blir ofta så fel, för det är inte värdigt och respektfullt att göra något mot en annan människas vilja!

 

Jag vet inte, vad säger ni andra som har vårdats under LPT? För jag vet att jag har några bloggläsare som har sådana erfarenheter. Vad ska man göra istället? Hur agerar man?




Tre
Publicerat den

Tre saker jag tycker om
Mysiga höstkvällar framför en tänd brasa med något varmt att dricka, lätta kyssar & sjukhusserier - alla dessa samtidigt är ju det optimala såklart. Där har vi en fantastisk kväll utan dess like!

Tre saker jag avskyr
Jag tycker personligen att hatar/avskyr är starka ord och jag försöker att inte använda dom alltför ofta. Men jag ogillar ganska mycket. Jag ogillar t.ex. brutna löften, oärlighet och att ha blött eller flottigt hår.
 
Tre egenskaper jag har
Jag är oerhört omtänksam, givmild och lättroad.
 
Tre måsten i mitt skafferi
Bearnaisesås, socker & kakao kanske (haha, förbannat spännande).
 
Tre beteenden jag hatar
(Återigen, jag försöker att inte hata så mycket) Något jag inte tycker om är människor som konstant leker med andras känslor på ren rutin. Måste ju säga att självskadebeteenden inte heller står högst upp på min lista över trevliga beteenden! En tredje, hmm... människor som konstant söker uppmärksamhet på mindre trevliga sätt är ju inte heller alltid så kul att ha att göra med!
 
Tre saker jag avundas
Människor som klarar av att vara optimistiska och se det positiva i det mesta, för det är jag tamejfan skitdålig på... Jag är också avundsjuk på människor som klarar av att gråta och våga vara ledsna inför andra människor, det är en enorm styrka som jag önskar att jag hade! Sedan jag började plugga på högskola har jag insett att fotografiskt minne inte skulle vara så fel att ha...

Tre märkliga ting

Empatilösa människor, min kropp & bakpulver.
 
Tre saker jag ser fram emot
Flytta, bli färdigutbildad sjuksköterska & starta ett liv tillsammans med någon.
 
Tre saker jag drömmer om
- Den dagen jag lever ihop med en annan människa i ett gemensamt hem tillsammans med något/några underbara barn
- Bli färdig med min bok
- Se mina älskade småsyskon växa upp
 
 



Dold bakom väggar av betong
Publicerat den

Idag när jag tittade igenom min hög av ostrukturerat kaos (läs: papper och dylikt) så hittade jag det bruna kuvertet från landstinget. Kuvertet där en hel hög med journaler från min tid inom psykiatrin finns. Den där högen är lite skrämmande och jag har inte orkat bläddra igenom alla hundratals sidor ännu trots att jag har haft alla papper i flera månader.
 
Alla har vi en bild av oss själva och hur vi är som personer, sjuka som friska. Jag har en bild av hur jag är som person även om den bilden har varierat genom åren. Det är lite läskigt att inse att andra människor inte alls behöver dela den bilden och på det sättet ser mig som en helt annan person än vad jag gör. Journalerna är därför extra jobbiga då jag är beskriven på ett sådant sätt som gör mig väldigt ledsen. Jag vet att det är meningen att journaler ska beskriva sjukdomstillstånd men det är verkligen bara det, ingenting annat. Det står ingenting om hur jag är som person utöver allt som är fel. Det är tung läsning - att läsa om sig själv i tredje personer, där allting är negativt och hemskt. Den som läser mina journaler skulle nog se mig som en otroligt hemsk, tragisk och sorglig människa vilket är ganska synd för jag tycker att jag är så mycket mer än det. När jag läser mina journaler så förstår jag varför ny personal på avdelningarna har behandlat mig ganska illa för allt dom vet är ju det som står i journalerna och det är fanimej ingen fin läsning. Jag är ingen trevlig människa. Jag hittar inte ett enda positivt adjektiv i journalerna för herregud, tänk om man skrev någonting positivt om ett psykfall!? Det går ju inte för sig, det fattar väl alla...
 
"Mycket mager. Begränsad emotionell kontakt. Något reserverad. Suicidbenägen. Sparsam och utslätad ansiktsmimik. Fåordig. Hämmad psykomotorik. Negativ självbild." Jag tror inte att någon som känner mig skulle använda dessa adjektiv för att beskriva mig men det visar väl kanske också hur mycket jag har förändrats under mina sämre perioder. Under mina år med anorexi så kände jag knappt igen mig själv. Jag kunde stirra i spegeln i flera timmar och undra vem det var som stod där, jag kunde höra mig själv prata men inte koppla att det faktiskt var min röst som ekade i huvudet, jag kunde vara aktiv och hitta på saker en hel dag för att sedan glömma bort att det faktiskt var jag som hade gjort dessa saker och inte någon annan.
 
Jag har så svårt att i efterhand förstå hur mycket anorexin förstörde mitt liv och allt som gjorde mig till mig själv. Jag har så svårt att förstå hur en sjukdom kan radera så mycket av en personlighet. Den jag är fanns hela tiden djupt begraven och mina nära och kära kunde ibland påpeka att "nu ser jag en skymt av den riktiga Jennifer" vilket gjorde mig väldigt förvirrad. Då blev jag nog mest arg, för jag förstod ju inte själv att jag var så förändrad. I efterhand så förstår jag precis vad dom menar för jag känner inte heller igen den jag var under åren som slav för anorexidjävulen.

Jag minns inte mycket från anorexiåren men jag har mycket nedskrivet eftersom att det var det enda sättet för mig att öppna upp. Ibland är det jobbigt att ha så mycket nedskrivet men jag tror ändå att det är nyttigt för jag får aldrig glömma vilket helvete det var. Det är viktigt för mig att inte glömma bort för det är en motivation till att aldrig mer falla. För inte vill jag ha ett liv som jag inte kommer ihåg? För inte vill jag väl ha ett liv där det tar trettio minuter att försöka gå upp ur sängen utan att svimma? För inte vill jag väl ha ett liv där lögnerna är mina bästa vänner och där vardagen präglas av en enda stor dimma? Nej, det vill jag definitivt inte och det är också därför det är så viktigt för mig att minnas.
 
En dag ska mina minnen hjälpa någon annan. Mina erfarenheter ska inte ha varit förgäves för det känns väldigt onödigt. En dag ska jag skriva journaler och då ska jag definitivt inte beskriva personer med enbart negativa adjektiv. Varje människa är viktig och värdefull med massor av bra egenskaper, oavsett sjukdom eller diagnos. För även jag vet att jag inte enbart var hemsk under mina inläggningar, jag visade glimtar av riktiga Jennifer även där. Hon fanns där, hon sken igenom, hon blev ihågkommen, hon förbättrades. Idag, idag är jag frisk och fri. Aldrig mer tänker jag vara slav för någon anorexidjävul och aldrig mer tänker jag låta en sjukdom förstöra den jag är.