Att tvångsvårdas
Publicerat den

Jag svarar inte så ofta på frågor men nu tänkte jag försöka mig på det då det har dykt upp en! Jag fick en kommentar där personen undrade hur det är att vara inlagd med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och jag ska göra mitt bästa för att försöka svara.
 
För det första vill jag påpeka att jag enbart svarar utifrån egna erfarenheter och att svaren enbart står för mina upplevelser. Jag tvekar inte en sekund på att alla som någon gång har varit drabbade av denna lag upplever det på olika sätt. Det är en väldigt speciell situation att ha ett LPT hängande över sig.
 
För er som inte vet vad LPT är så beskriver Socialstyrelsen lagen såhär "Möjligheten att vårda en psykiatripatient under tvång genom till exempel bältning eller inlåsning regleras i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

Det är ett stort ansvar att vårda någon mot hennes vilja, och alla har därför rätt att förvänta sig god vård på jämlika villkor. För att någon ska kunna vårdas mot sin vilja krävs att personen lider av en allvarlig psykisk störning, att heldygnsvård på sjukhus behövs och att patienten motsätter sig vården."

 

Jag personligen anser att det är oerhört kränkande att vårda någon enligt LPT hur respektfullt bemötande man än har. Det är en kränkning att göra något mot en annan persons vilja oavsett avsikt vilket gör tvångsvård väldigt speciellt. Jag förstår mycket väl att man tvångsvårdar en person av en anledning och för att göra något bra i längden. Jag har som sagt haft tvångsvård och tycker inte att läkarna tog ett felaktigt beslut eftersom att jag var i så dåligt skick att jag inte var förmögen att se mitt eget bästa. Jag var en fara för mitt liv, jag uppfyllde alla kriterier för tvångsvård och jag behövde vård som jag inte kunde tillgodose mig själv. Det fanns skäl för att tvångsvårda mig och det är inget fel i det men det innebär inte att jag tycker att tvångsvård är roligt eller så. Jag upplevde det fortfarande otroligt kränkande, respektlöst och hemskt just då och även nu i efterhand då jag fortfarande kan må dåligt över saker som hände under tiden jag hade LPT.

 

Jag tror inte att jag fullt ut kan förklara känslan över att ha noll självbestämmande och begränsad frihet som är godkänd enligt lag. Jag kan nog inte förmedla hur det känns att inte längre ha rätten att säga nej. Oavsett om jag sa ja eller nej, godkände eller inte så gjorde personalen på avdelningen precis vad dom ville utan att ta hänsyn till hur jag kände. Önskvärt? Nej! Kränkande? Ja! Värdigt? Nej! Traumatiskt? Ja! Jag vet inte hur jag ska förklara men jag upplevde det som att människor med makt tog sig friheten att förgripa sig på mitt liv även fast det i det stora hela fanns ett syfte och en god avsikt med det. Det faktumet kan dock aldrig radera känslan.

 

Att bli fasthållen på flertalet obekväma ställen på kroppen i mer än en timme av fem okända personer för att två sköterskor ska kunna föra in ett dropp i armvecket är inte bekvämt. Det är långt ifrån en behaglig känsla och jag kan säga att paniken i den stunden är oerhört svår att få bukt med. Idag vet jag att det fanns ett gott syfte; att hålla mig vid liv. Jag var så fruktansvärt uttorkad och undernärd att det där droppet troligtvis räddade livet på mig där och då, vilket jag självfallet är tacksam över idag. Jag är glad över att vara vid liv men känslan som jag hade i kroppen då kommer jag alltid att komma ihåg och påminnas om. Att vara fasthållen kan vara en av mina största rädslor i dagsläget för att min kropp kommer ihåg känslan från det där tillfället, den sitter inristad under min hud. Paniken.

 

Något jag också blev påmind om för någon vecka sedan var hur jävla sårbar man är som människa. Jag mötte då en person på stan som gjorde att hela jag frös till is. Jag tappade helt förmågan att röra mig och jag kände hur paniken och äcklet vällde upp inom mig. Återigen en "komplikation" av tvångsåtgärder, som jag blev påmind om genom att bara se en människa. Inget ont mot henne, men hon väckte obehagliga minnen som egentligen inte var hennes fel. Hon råkade bara vara en av skötarna som hade fått order av överläkaren att kroppsvisitera mig. Under min absolut känsligaste period, där min kropp var mitt största hat och där jag knappt vågade duscha för att jag då skulle tvingas se mig själv så beordrade en läkare att jag skulle kroppsvisiteras efter utevistelse. Jag var alltså tvungen att klä av mig varenda litet klädesplagg inför minst två personer varje gång jag hade varit utanför avdelningen, vilket var min största skräck. Att visa kroppen jag hatade mest av allt inför andra fanns liksom inte som ett alternativ i min värld, men i deras värld så var det tvunget att vara på det viset. Där stod jag med tårar som rann, äckelkänslor som höll på att dränka mig och två personer försöker tvinga av mig kläderna med hjälp av hotfulla ord. "Gör du det inte själv så vet du vad som händer. Då får vi göra det åt dig och det är ju mindre trevligt!"... som att det skulle vara så himla trevligt att göra det själv? Att möta en kvinna som uttalat dessa ord på stan är inte speciellt trevligt.

 

Jag önskar så att det fanns andra alternativ, det måste det finnas! Hur sjuk en människa än må vara så måste det finnas andra alternativ än dessa! Jag vet inte ens själv vad det skulle vara, för jag vet ju hur omöjlig jag var som slav under anorexidjävuelns röst. Jag fanns inte, mitt förnuft existerade knappt och förmågan att tänka logiskt och rationellt? Den var bortblåst sedan länge... Vad gör man med en människa som inte kan tänka rationellt och som bokstavligt talat inte fattar sitt eget bästa? Jag vet ärligt talat inte! Därför är LPT en lag som är så himla svår att förhålla sig till. Syftet är gott men utförandet blir ofta så fel, för det är inte värdigt och respektfullt att göra något mot en annan människas vilja!

 

Jag vet inte, vad säger ni andra som har vårdats under LPT? För jag vet att jag har några bloggläsare som har sådana erfarenheter. Vad ska man göra istället? Hur agerar man?




Sofia

Alltså, fy, jag ryser när du skriver om avklädningen. Det känns inte okej! Och detta pga kroppsvisitering? Borde inte det kunna ske utan att behöva klä av sig allt man har på kroppen? Det berör mig nåt så extremt. För mig är det nästan som ett övergrepp. Jag är så himla glad att jag la in mig frivilligt (även om det inte var särskilt frivilligt egentligen). Psykisk vård måste få en framskjuts och uppmärksammas mer. Kram <3



URL: http://sofiavaha.blogspot.se


Karin

Fy, vad hemskt! Jag trodde inte att det fick gå till så..



URL: http://forevermore.blogg.se


Allt oviktigt

LPT i sig har jag inte känt mig kränkt av. Det är givetvis inte kul att vara inlåst och vara begränsad. Däremot har jag absolut känt mig kränkt när jag har haft vak och blivit övervakad när jag duschar, går på toa osv. Jag har också blivit tvingad till ytlig kroppsbesiktning (korrekta namnet när man får klä av sig näck). Att klä av sig näck inför skötare är inte roligt och inget jag hoppas bli tvingad till igen



URL: http://alltoviktigtochviktigt.blogspot.se/


zelda

Har haft dig bokmärkt ett bra tag och det är alltid spännande och intressant att läsa dina välskrivna texter, som det här tex. LPT för mig har känts samma som mig som för dig "känslan över att ha noll självbestämmande och begränsad frihet som är godkänd enligt lag. Jag kan nog inte förmedla hur det känns att inte längre ha rätten att säga nej. Oavsett om jag sa ja eller nej, godkände eller inte så gjorde personalen på avdelningen precis vad dom ville utan att ta hänsyn till hur jag kände."
Däremot, vak, extravak och att bli instängd i ett trångt utrymme som ren bestraffning (Ja jag vet att man försöker bortförklara det som ens eget bästa men det är bara bullshit. Det är kort och koncist: Det här är konsekvenserna av att du inte sköter dig, håller käft och sitter sansat på din säng som vilken frisk människa som helst!" ) Det är rent inhumant, traumatiskt och så kränkande att det inte går att beskriva. Och samtidigt är det är förskräckligt socialt experiment där de vårdare som arbetar där lär sig ett "vi mot dom"-tänk, och till slut blir tvingade att sluta se patienterna som "riktiga människor". Föraktet kan verkligen lysa igenom vårdarnas ögon och dom vet att det är dom som har makt, inte vi som sitter inlåsta och antagligen bara är "mindervärdiga, sinnessjuka mentalfall".





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo