Dold bakom väggar av betong
Publicerat den

Idag när jag tittade igenom min hög av ostrukturerat kaos (läs: papper och dylikt) så hittade jag det bruna kuvertet från landstinget. Kuvertet där en hel hög med journaler från min tid inom psykiatrin finns. Den där högen är lite skrämmande och jag har inte orkat bläddra igenom alla hundratals sidor ännu trots att jag har haft alla papper i flera månader.
 
Alla har vi en bild av oss själva och hur vi är som personer, sjuka som friska. Jag har en bild av hur jag är som person även om den bilden har varierat genom åren. Det är lite läskigt att inse att andra människor inte alls behöver dela den bilden och på det sättet ser mig som en helt annan person än vad jag gör. Journalerna är därför extra jobbiga då jag är beskriven på ett sådant sätt som gör mig väldigt ledsen. Jag vet att det är meningen att journaler ska beskriva sjukdomstillstånd men det är verkligen bara det, ingenting annat. Det står ingenting om hur jag är som person utöver allt som är fel. Det är tung läsning - att läsa om sig själv i tredje personer, där allting är negativt och hemskt. Den som läser mina journaler skulle nog se mig som en otroligt hemsk, tragisk och sorglig människa vilket är ganska synd för jag tycker att jag är så mycket mer än det. När jag läser mina journaler så förstår jag varför ny personal på avdelningarna har behandlat mig ganska illa för allt dom vet är ju det som står i journalerna och det är fanimej ingen fin läsning. Jag är ingen trevlig människa. Jag hittar inte ett enda positivt adjektiv i journalerna för herregud, tänk om man skrev någonting positivt om ett psykfall!? Det går ju inte för sig, det fattar väl alla...
 
"Mycket mager. Begränsad emotionell kontakt. Något reserverad. Suicidbenägen. Sparsam och utslätad ansiktsmimik. Fåordig. Hämmad psykomotorik. Negativ självbild." Jag tror inte att någon som känner mig skulle använda dessa adjektiv för att beskriva mig men det visar väl kanske också hur mycket jag har förändrats under mina sämre perioder. Under mina år med anorexi så kände jag knappt igen mig själv. Jag kunde stirra i spegeln i flera timmar och undra vem det var som stod där, jag kunde höra mig själv prata men inte koppla att det faktiskt var min röst som ekade i huvudet, jag kunde vara aktiv och hitta på saker en hel dag för att sedan glömma bort att det faktiskt var jag som hade gjort dessa saker och inte någon annan.
 
Jag har så svårt att i efterhand förstå hur mycket anorexin förstörde mitt liv och allt som gjorde mig till mig själv. Jag har så svårt att förstå hur en sjukdom kan radera så mycket av en personlighet. Den jag är fanns hela tiden djupt begraven och mina nära och kära kunde ibland påpeka att "nu ser jag en skymt av den riktiga Jennifer" vilket gjorde mig väldigt förvirrad. Då blev jag nog mest arg, för jag förstod ju inte själv att jag var så förändrad. I efterhand så förstår jag precis vad dom menar för jag känner inte heller igen den jag var under åren som slav för anorexidjävulen.

Jag minns inte mycket från anorexiåren men jag har mycket nedskrivet eftersom att det var det enda sättet för mig att öppna upp. Ibland är det jobbigt att ha så mycket nedskrivet men jag tror ändå att det är nyttigt för jag får aldrig glömma vilket helvete det var. Det är viktigt för mig att inte glömma bort för det är en motivation till att aldrig mer falla. För inte vill jag ha ett liv som jag inte kommer ihåg? För inte vill jag väl ha ett liv där det tar trettio minuter att försöka gå upp ur sängen utan att svimma? För inte vill jag väl ha ett liv där lögnerna är mina bästa vänner och där vardagen präglas av en enda stor dimma? Nej, det vill jag definitivt inte och det är också därför det är så viktigt för mig att minnas.
 
En dag ska mina minnen hjälpa någon annan. Mina erfarenheter ska inte ha varit förgäves för det känns väldigt onödigt. En dag ska jag skriva journaler och då ska jag definitivt inte beskriva personer med enbart negativa adjektiv. Varje människa är viktig och värdefull med massor av bra egenskaper, oavsett sjukdom eller diagnos. För även jag vet att jag inte enbart var hemsk under mina inläggningar, jag visade glimtar av riktiga Jennifer även där. Hon fanns där, hon sken igenom, hon blev ihågkommen, hon förbättrades. Idag, idag är jag frisk och fri. Aldrig mer tänker jag vara slav för någon anorexidjävul och aldrig mer tänker jag låta en sjukdom förstöra den jag är.
 



S

Därför jag inte tänker läsa mina journaler. Jag vill inte veta. I min utredning är jag beskriven på samma sätt. Ingen emotionell kontakt, möter sällan blicken, sparsam mimik, sänkt grundstämning. Det är inte kul att läsa...



URL:


Amanda CL

jag vet inte om jag någonsin kommer våga läsa mina gamla journaler, känns så skrämmande att jag var så personlighetsförändrad då



URL: http://amandacarlberg.se/





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo