Kära femtonåriga jag
Publicerat den

Hej Jennifer!
Jag vet att du kämpar så hårt för att vara bra nog. Jag vet att du gör allt du kan för att få högsta betyg i skolan vilket du oftast lyckas med. Jag vet att du inte alls tycker om varken dig själv eller din kropp. Jag vet att du känner dig ensam trots att du har massor av människor i din närhet. Jag vet att du saknar någon att kunna prata med om det som faktiskt bekymrar dig. Jag vet att din smärta finns trots att du vägrar berätta det för någon utanför din familj. Jag vet att du tror att andra kommer att se dig som svag om dom visste vad som hände i din kropp. Jag vet att du gör allt för att straffa din kropp och allt den utsätter dig för. Jag vet att hopplösheten bygger bo i ditt hjärta och växer sig starkare för varje dag som går. Jag vet att du inte pratar om det som gör ont i dig och jag vet att du är rädd, fruktansvärt rädd.
 
Men vet du?
 
Du är bra som du är, oavsett om du kämpar hårt eller inte. Din värdighet sitter definitivt inte i dina prestationer. Dina höga betyg gör dig inte till en lyckligare människa och hur höga betyg du än har så kommer du inte att tycka om dig själv mer, för ditt värde sitter inte i bokstäverna. Din kropp är fin och stark, så snälla, lova mig en sak. Förstör den inte mer. Din ensamhet sitter enbart i ditt hjärta, för det finns människor som tycker om dig och faktiskt vill vara med dig för den fantastiska person du är. Släpp in människorna, stäng dom inte ute. Du förtjänar inte att vara ensam i ett rum fullt av människor. Det finns människor som är villiga att lyssna på det du har att säga. Det finns människor som uppskattar dina ord och din ärlighet. Människor förstår mer än du tror om du bara vågar prata om det som du faktiskt behöver prata om. Du är duktig på att prata men fyll ditt prat med det innehåll som du behöver få ut, inte bara sådant du tror andra vill att du ska säga. Det gynnar inte någon. Din smärta är en del av dig, din reumatism är verklig trots att du inte vill inse det och försöker att glömma. Det kanske gör ont att höra och det kanske är svårt att ta till sig, men det är sanningen som du faktiskt behöver höra. Du kan inte fly från det som finns inuti dig. Att våga prata om det är ett steg i att våga erkänna det faktum att reumatismen finns där. Du är inte svag för att du är sjuk, du är stark som gör precis allt som alla andra gör trots att du är sjuk. Straffa inte din kropp för din kropp är du. Om du straffar din kropp så skadar det bara dig själv i längden och du förtjänar definitivt inte att vara skadad. Bygg upp din kropp, lär dig att hantera det som är svårt så ska du se att det gör saker och ting lättare. Lätt blir det aldrig, men lättare. Hopplösheten varar inte för alltid, hopplösheten är någonting du skapar själv. Fyll ditt hjärta med sådant som inte är lika hopplöst som det svarta mörker du ser, släpp in någon annan som ger dig perspektiv. Du är en smart tjej, du har verktygen du behöver. Leta lite till och använd din kreativitet så lovar jag att du fixar detta.
 
Du behöver inte vara rädd. Att prata är inte farligt, det vet du, för prata gör du ofta. Innehållet spelar ingen roll, det är inte läskigare att prata om det som gör ont. Det kanske känns jobbigt, det kanske känns som att smärtan aldrig kommer att försvinna om du börjar prata om den men vet du? Smärta varar inte för alltid, smärta är inte kronisk. Någon kanske har sagt till dig att smärtan är kronisk, att den aldrig kommer att försvinna. Men i perioder så känns den inte så mycket om du är snäll mot dig själv och visst vill du väl ha flera sådana dagar? Var snäll mot din kropp och dig själv så skapar du bästa möjliga förutsättningar att ha ett fungerande liv.
 
Den spiral du har fastnat i nu kommer fortsätta att bära dig långt ned i helvetet och det är inget roligt ställe. Så jag ber dig, för din egen skull, gör allt du kan för att vända denna spiral. Ta hjälp av någon du litar på, ta hjälp av någon som kan orka när du inte gör det. Det är inte meningen att du ska orka allting själv. Ibland behöver man någon som bär ryggsäcken en kilometer eller två. Det är inte ett tecken på svaghet, det är en styrka. Det är starkt att våga be om hjälp och våga ta emot den. Det är en styrka att erkänna sina svagheter. Svagheter är till för att besegras, med hjälp av någon som har vapnet som krävs.
 
Du är älskad och omtyckt. Du är viktig och värdefull. Du är stark och fantastisk, precis som du är.
/ditt framtida jag



"En randig bland de enfärgade"
Publicerat den

...så heter ett av Sofias kapitel i Zebraflickan och jag kan inte sluta tänka på hur träffande det är. Jag kan inte sluta tänka på hur fruktansvärt randig jag är i jämförelse med alla andra. Jag menar inte att jag är randig och rolig på ett unikt sätt i en grå skara människor. Jag menar att jag är randig, på riktigt randig bland människor som ser ut som man ska utåt. Udda, malplacerad, felaktig, bortsorterad av det naturliga urvalet, en prick som ska suddas ut osv.
 
Ibland, eller rättare sagt ganska ofta så önskar jag att mina tidigare psykiska sjukdomar inte syntes på utsidan. Jag vill inte längre förknippas med hopplösheten, galenskap och rädsla. Jag vill inte se ut som en randig/prickig/fullständigt galenskapsmöntrad människa med mer ärrvävnad än vanlig hud på armarna. För det är inte den jag är idag. Jag önskar så gärna att jag kunde vrida tillbaka tiden till när jag skadade mig själv för första gågen för sisådär sex år sedan. Jag önskar att jag kunde säga till mitt fjortonåriga jag att vass metall mot huden inte löser ett enda jävla problem, livet blir definitivt inte bättre för det och det finns ingenjävlating i det groteska beteende som kommer att gynna mig i framtiden. Jag kan inte se att jag är en av dom där tjejerna som står och säger att jag visar mina ärr med stolthet, för att jag har överlevt och kämpat mig igenom en svår tid. Med det sagt är det absolut inget fel med att vara stolt, för det ska man vara, jävligt stolt! Jag avundas människor som kan visa sina ärr med stolthet! Men jag ser inte att jag någonsin kommer kunna titta ner på mina flerfärgade, galenskapsmönstrade armar och säga "Fan vad bra du är Jennifer, fan vad fint! Du är grym, var stolt!". Det går bara inte. Jag är däremot stolt över min resa, över mitt tillfrisknande. Men ärren, fy i helvete vad jag inte är stolt.
 
Jag inser nu att detta inlägg innehåller ovanligt mycket svordomar för att komma från mig men samtidigt är det precis så jag känner. Jag känner bara en massa svordomar över hela situationen. Jag vill bara skrika ut alla fula ord jag kan och hoppas på att ärren mirakulöst suddas ut av alla fula ord som strömmar ut genom min mun. Tyvärr funkar det inte så.
 
Jag vill skrika åt människor jag träffar att jag absolut inte är galen längre, att jag inte är farlig eller störd! Jag vill skrika att min utsida inte speglar min insida! Jag vill skrika att dom där jävla ärren är fula, äckliga och sitter på min kropp av misstag! Jag vill inte förknippas med mina ärr, jag vill inte att dom definierar mig som människa och jag vill inte stöta på alla hinder jag möter/kommer att möta pga. mina galenskapsmönstrade armar. För mina armar signalerar ingenting annat än galenskap. För det är ganska galet att slita sönder sin egen hud och jag var nog ganska galen när jag gjorde det. För mycket smärta och för mycket inre trasighet gör en ganska galen vilket nog inte är så konstigt. Galenskap är ingenting negativt i min värld och därför ser jag sällan andra galna personer på ett negativt sätt. Jag tycker om människor som är lite galna. Men jag vet att samhället inte ser galenskap på samma sätt som jag, jag vet att andra människor sällan ser galenskap som något helt normalt och därför tycker jag inte om när andra ser mina galenskapsmönstrade armar.
 
När jag var sjuk tittade jag på min kropp och kände av kräkreflexer över hur äcklig den var. Jag var för fet, för kort, för annorlunda, för konstig osv osv. Anorexidjävulen säger så mycket konstiga saker. Nu när jag inte längre är sjuk så får jag fortfarande påverkade kräkreflexer av att se min egen kropp i spegeln. Inte för att den är för fet, för kort eller något sådant. För jag tycker om min kropp, den är vacker precis som alla andra kroppar OM ärren inte fanns där. Det är fortfarande något som inte duger men det har inte med någon anorexidjävul eller annat monster att göra. Det har att göra med att jag inte längre vill att min sjukhet ska synas utåt, eftersom att jag INTE är sjuk. Jag känner hela tiden att jag sänder ut fel signaler. "Hej, titta på min kropp. Den är ärrad och säger att jag är sjuk fast egentligen är jag inte sjuk längre, min kropp tar bara inte bort sjukdomsresterna."
 
Det är en enorm sorg för mig, att se ut som jag gör. Det är en enorm sorg att jag behövde ha sådan smärta och vara så trasig att jag var tvungen att förstöra min egen kropp. Det är en enorm sorg att jag inte längre kan visa mig utan att få blickar. Det är en enorm sorg att jag har varit sjuk och alltid kommer att påminnas om det. Det är en enorm sorg att människor har så förbannat mycket fördomar om mig för hur min kropp ser ut. Det är en enorm sorg att jag den där septemberkvällen år tvåtusenåtta bestämde mig för att starta en helvetesresa genom att pressa metall mot min hud. Det är en enorm sorg att det misstaget kommer att förfölja mig resten av livet i form av en ärrad, galenskapsmöntrad kropp.
 
Det är jävligt ledsamt och det är något jag måste få sörja. Det spelar ingen roll om någon säger "men din kropp duger som den är, du är fin oavsett dina ärr!" för det handlar inte om det. Jag vet att jag är fin, det är alla människor. Det handlar om förlorad självrespekt, en vilsen tonåring som sabbade kroppen i några år för att sedan få ta konsekvenser för resten av livet. Det handlar inte om utseendekomplex, det handlar om vardagliga hinder BARA för att jag tar av mig en kofta.
 
Det är en sorg att bära galenskapsmönstrade armar, det är inget jag är stolt över.