"En randig bland de enfärgade"
Publicerat den

...så heter ett av Sofias kapitel i Zebraflickan och jag kan inte sluta tänka på hur träffande det är. Jag kan inte sluta tänka på hur fruktansvärt randig jag är i jämförelse med alla andra. Jag menar inte att jag är randig och rolig på ett unikt sätt i en grå skara människor. Jag menar att jag är randig, på riktigt randig bland människor som ser ut som man ska utåt. Udda, malplacerad, felaktig, bortsorterad av det naturliga urvalet, en prick som ska suddas ut osv.
 
Ibland, eller rättare sagt ganska ofta så önskar jag att mina tidigare psykiska sjukdomar inte syntes på utsidan. Jag vill inte längre förknippas med hopplösheten, galenskap och rädsla. Jag vill inte se ut som en randig/prickig/fullständigt galenskapsmöntrad människa med mer ärrvävnad än vanlig hud på armarna. För det är inte den jag är idag. Jag önskar så gärna att jag kunde vrida tillbaka tiden till när jag skadade mig själv för första gågen för sisådär sex år sedan. Jag önskar att jag kunde säga till mitt fjortonåriga jag att vass metall mot huden inte löser ett enda jävla problem, livet blir definitivt inte bättre för det och det finns ingenjävlating i det groteska beteende som kommer att gynna mig i framtiden. Jag kan inte se att jag är en av dom där tjejerna som står och säger att jag visar mina ärr med stolthet, för att jag har överlevt och kämpat mig igenom en svår tid. Med det sagt är det absolut inget fel med att vara stolt, för det ska man vara, jävligt stolt! Jag avundas människor som kan visa sina ärr med stolthet! Men jag ser inte att jag någonsin kommer kunna titta ner på mina flerfärgade, galenskapsmönstrade armar och säga "Fan vad bra du är Jennifer, fan vad fint! Du är grym, var stolt!". Det går bara inte. Jag är däremot stolt över min resa, över mitt tillfrisknande. Men ärren, fy i helvete vad jag inte är stolt.
 
Jag inser nu att detta inlägg innehåller ovanligt mycket svordomar för att komma från mig men samtidigt är det precis så jag känner. Jag känner bara en massa svordomar över hela situationen. Jag vill bara skrika ut alla fula ord jag kan och hoppas på att ärren mirakulöst suddas ut av alla fula ord som strömmar ut genom min mun. Tyvärr funkar det inte så.
 
Jag vill skrika åt människor jag träffar att jag absolut inte är galen längre, att jag inte är farlig eller störd! Jag vill skrika att min utsida inte speglar min insida! Jag vill skrika att dom där jävla ärren är fula, äckliga och sitter på min kropp av misstag! Jag vill inte förknippas med mina ärr, jag vill inte att dom definierar mig som människa och jag vill inte stöta på alla hinder jag möter/kommer att möta pga. mina galenskapsmönstrade armar. För mina armar signalerar ingenting annat än galenskap. För det är ganska galet att slita sönder sin egen hud och jag var nog ganska galen när jag gjorde det. För mycket smärta och för mycket inre trasighet gör en ganska galen vilket nog inte är så konstigt. Galenskap är ingenting negativt i min värld och därför ser jag sällan andra galna personer på ett negativt sätt. Jag tycker om människor som är lite galna. Men jag vet att samhället inte ser galenskap på samma sätt som jag, jag vet att andra människor sällan ser galenskap som något helt normalt och därför tycker jag inte om när andra ser mina galenskapsmönstrade armar.
 
När jag var sjuk tittade jag på min kropp och kände av kräkreflexer över hur äcklig den var. Jag var för fet, för kort, för annorlunda, för konstig osv osv. Anorexidjävulen säger så mycket konstiga saker. Nu när jag inte längre är sjuk så får jag fortfarande påverkade kräkreflexer av att se min egen kropp i spegeln. Inte för att den är för fet, för kort eller något sådant. För jag tycker om min kropp, den är vacker precis som alla andra kroppar OM ärren inte fanns där. Det är fortfarande något som inte duger men det har inte med någon anorexidjävul eller annat monster att göra. Det har att göra med att jag inte längre vill att min sjukhet ska synas utåt, eftersom att jag INTE är sjuk. Jag känner hela tiden att jag sänder ut fel signaler. "Hej, titta på min kropp. Den är ärrad och säger att jag är sjuk fast egentligen är jag inte sjuk längre, min kropp tar bara inte bort sjukdomsresterna."
 
Det är en enorm sorg för mig, att se ut som jag gör. Det är en enorm sorg att jag behövde ha sådan smärta och vara så trasig att jag var tvungen att förstöra min egen kropp. Det är en enorm sorg att jag inte längre kan visa mig utan att få blickar. Det är en enorm sorg att jag har varit sjuk och alltid kommer att påminnas om det. Det är en enorm sorg att människor har så förbannat mycket fördomar om mig för hur min kropp ser ut. Det är en enorm sorg att jag den där septemberkvällen år tvåtusenåtta bestämde mig för att starta en helvetesresa genom att pressa metall mot min hud. Det är en enorm sorg att det misstaget kommer att förfölja mig resten av livet i form av en ärrad, galenskapsmöntrad kropp.
 
Det är jävligt ledsamt och det är något jag måste få sörja. Det spelar ingen roll om någon säger "men din kropp duger som den är, du är fin oavsett dina ärr!" för det handlar inte om det. Jag vet att jag är fin, det är alla människor. Det handlar om förlorad självrespekt, en vilsen tonåring som sabbade kroppen i några år för att sedan få ta konsekvenser för resten av livet. Det handlar inte om utseendekomplex, det handlar om vardagliga hinder BARA för att jag tar av mig en kofta.
 
Det är en sorg att bära galenskapsmönstrade armar, det är inget jag är stolt över.



Vivianne

Grattis! Grattis till ha kommit så långt att du kan och vill sörja det som behöver sörjas. Gör ont förstås. Känns meningslöst medan det pågår. Sorgen alltså.
Men när du sörjt tillräckligt - då kommer du att kunna vara stolt. Stolt över
att ha överlevt. Stolt för allt du lyckas genomlida. Stolt över den erfarenheten som du också kommer att ha nytta av - om du vill...
Och glad över att du har resten av livet kvar att uppleva.



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo