En som inte är svart eller vit
Publicerat den

Det här med att kunna må lite sämre utan att vara sjuk är faktiskt rätt underbart. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt en härlig känsla. Har man en gång varit så sjuk att dåligt mående är det enda som existerar blir man väldigt rädd för att må dåligt. När jag tillfrisknade var min största rädsla just dåligt mående, tårar och smärta. För det skulle ju betyda att jag var sjuk igen. Så till en början intalade jag mig varje sekund att jag var lycklig, att jag inte fick gråta och att jag inte fick tycka att livet var fullkomligt skit.  Men världen är inte riktigt så svart eller vit, livet fungerar inte så. Det var när jag insåg att dåligt mående är en del av livet, oavsett som sjuk eller inte som jag faktiskt började leva på riktigt.
 
Jag får gråta och vara ledsen, jag får tycka att livet är skit och att allting motarbetar mig. Jag är inte sjuk, jag är bara som vilken frisk människa som helst. När man är fullkomligt, hopplöst och förbannat kär men inte riktigt får något gensvar - så gör det jävligt ont och det får göra jävligt ont. Jag gråter, jag hatar livet, önskar att ett mirakel inträffar osv. Men inte hela tiden, jag lever mitt liv ändå för ledsamheten får inte ta över. Jag har en kropp som konstant motarbetar mig och jag tänker inte förneka att senaste fyndet som troligtvis inte är allvarligt ändå gör mig lite orolig - det får gnaga inuti och jag får vara orolig och rädd, det leder inte till extrem ångest för det. Jag har tvivel på vissa saker i mitt liv, t.ex. framtiden och annat som inte känns helt glasklart just nu - det är också något jag får leva med. Jag låter tiden utvisa vad som händer, försöker att komma tillbaka till nuet och leva där. Glädjas över allt fint jag har i livet. Någon jag älskar och ser upp till är allvarligt sjuk och prognosen är oklar - det tär på insidan när en person som funnits hela mitt liv och är en av mina förebilder kanske inte längre kommer att finnas i livet hur länge som helst. Sådana här saker påverkar och det kan ingen förneka. Det får måendet att svikta vissa tider på dygnet men det innebär inte att jag är sjuk, att jag faller eller att det kommer bli konstant. Jag är ändå överlag väldigt lycklig, tacksam och genuint positiv till livet.
 
Det jag vill komma med det här är att livet inte är svart eller vitt. Bara för att man är frisk mår man inte bra jämt och det är viktigt att förstå. Dåligt mående och lite tårar är inte lika med återfall och sjukdom, det är bara en del i livets ekvation. Rädslan att falla kommer jag nog få dras med hela livet, även om den tar mindre plats för varje dag som går. Jag är så säker på mig själv, mina förmågor och min insikt att jag kommer att kunna stoppa ett eventuellt framtida återfall innan det händer. Jag har ett bra skyddsnät och jag har ovärderliga kunskaper om mig själv. Det positiva med terapi är att man lär sig mer om sig själv än man någonsin trodde gick. Av den anledningen ser jag det som en styrka att ha varit sjuk, för jag har verktygen och insikten om mig själv när någonting tungt inträffar. Jag har fler skydd på kroppen och fler tekniker för att attackera fienden. Livet är fantastiskt - med sina med- och motgångar