Fifty shades of life - värt att fira!
Publicerat den

Idag har jag alltså fyllt 21 år! Eller, det gör jag väl egentligen fortfarande... Men det är inte vad jag primärt firar idag! Andra grattar mig och firar mig för att jag återigen blir ett år äldre, men jag firar mig själv på insidan för att jag är ett år fri från allt vad självdestruktivitet innebär.
 
För ett år sedan hade jag precis börjat kravla mig upp på ytan igen efter ett jobbigt återfall. Jag hade under november och december varit tvångsinlagd och vårdats mot min vilja pga hur mycket självskadandet hade eskalerat, vilket var oerhört jobbigt och fruktansvärt kränkande, på många sätt och vis. Men tvångsvården gav resultat, för jag gav mig fan på att jag aldrig i hela mitt liv skulle hamna inom psykiatriska slutenvårdens väggar igen. Om det är en sanning kan nog ingen veta förrän jag tar mitt sista andetag, men vad jag kan säga är att jag idag är en helt annan person än vad jag var då. Året som har gått var det bästa någonsin och det beror helt och hållet på ren och skär vilja, envishet och styrka. Jag bestämde mig där och då, på min födelsedag förra året att jag aldrig mer skulle ge efter för ångesten. För jag vägrade slösa ännu ett år på sådant som gör ont, jag vägrade bli ett år äldre med fler ärr på både insidan och utsidan. Där och då kom mitt vägskäl - leva på riktigt eller inte leva alls. Det fanns inget mellanting längre, den tiden var jag så oerhört trött på efter att ha spenderat flera år i det tillståndet.
 
Inte visste jag att jag skulle stå här ett år senare, gladare och lyckligare än någonsin. Det var som att allting släppte från mina axlar och att livet blev lättare när jag väl hade bestämt mig för att göra slut med självdestruktiviteten en gång för alla. Jag trodde då, att det skulle bli en jobbig resa och att jag skulle få slita som ett djur för att hålla mig fri. Men så blev det inte. Det visade sig att jag istället skulle få vara med om en helt fantastisk resa, lyckligare än någonsin. Jag har inte ens haft en tanke på att skada mig själv sedan den dagen, vilket jag inte ens trodde var möjligt. Jag trodde att jag skulle få leva med självskadetankar resten av mitt liv. Jag trodde på riktigt att mitt liv skulle gå ut på att stå emot impulser och hitta strategier för att hålla mig på banan, men ack så fel jag hade. Livet ska inte överlevas, livet ska levas - och det har jag lärt mig nu, att det är helt och hållet genomförbart! Den utvärderingen kan jag göra efter "bara" ett år.
 
Jag har det fortfarande kämpigt med andra saker i mitt liv, jag har berg-och-dalbanor i mitt mående som beror på helt normala saker. Det är ingen kamp mot anorexi, mot självskador och mot psykatrin längre. Den kampen har jag vunnit, för ett år sedan. Nu är jag bara Jennifer, med alla känslor som finns och kompletterar mig. Fifty shades of life, liksom!
 



31 januari 2015
Publicerat den

 



Smärta på både insida och utsida
Publicerat den

Reumatologimottagningens WC har nog säkerligen sett tårar förut och idag fick den det återigen. Orkade inte hålla tillbaka efter dagens läkarbesök och där och då insåg jag hur utmattad jag är. Fysiskt utmattad, trött och tom. Jag håller ihop, jag står ut och jag låtsas - samma visa i elva år. Men jag är inte så jävla stark som jag ser ut.
 
Jag insjuknade när jag var tio år gammal och har fortfarande ingen klar diagnos mer än att det är något reumatiskt. Mer specifikt än så är tydligen för mycket att begära. Jag har levt med daglig smärta utan uppehåll i nästan elva år, jag reflekterar knappt över det längre. Det är ingenting konstigt i min värld, men det betyder inte att det är slitsamt på kroppen. Psykiskt har jag lärt mig att hantera min sjukdom då jag är van. Även smärtan går att hantera genom att hålla skenet uppe och "låtsas" vara stark men jag kommer till en punkt där jag inte kan ignorera kroppens signaler och inser hur skör jag är, hur ont allting gör och hur utmattad kroppen är.

I ungefär sex år visste ingen mer än min närmsta familj om mina symtom och det reumatiska. Jag vägrade berätta, jag vägrade visa mig svag, jag vägrade få särbehandling. Jag ville inte att någon skulle veta, jag ville inte behöva tackla frågor om hur jag mår eftersom att jag isåfall skulle behöva dra en vit lögn, för ingen vill veta svaret. Någon ställer frågan "hur mår du idag?" i ren välmening men vill nog inte höra svaret. Ingen vill se mig falla ihop i en hög på golvet gråtandes och skrika att det gör ont överallt. Det känns som att något sliter sönder min kropp och allt jag vill är att hugga av varenda kroppsdel! För det är sanningen, men det vill ingen höra.
 
Jag har provat så många mediciner, jag har gått på cellgifter, jag har fått kortisoninjektioner här och där, jag har gjort vanliga röntgenundersökningar och magnetkameraundersökningar, jag har gjort ultraljud på leder, jag har opererats, jag har hoppat på kryckor och jag har legat på sjukhus. Vissa saker har hjälpt, vissa saker har stjälpt. Vissa undersökningar har visat förändringar, vissa inte. Ändå står jag här utan en klar diagnos och inga svar.
 
För hur förklarar man att man är sjuk? Men inte har någon diagnos? Hur förklarar man att kroppen är trasig och att smärtan är outhärdlig, när det inte finns ett namn på vad som orsakar det? Hur förklarar man att jo, det är konstaterat att något är fel på kroppen och att jag inte är hypokondrisk, men jag kan inte ge dig ett namn. Hur förklarar man elva år av konstiga symtom och krämpor utan att skriva en bok? Det hade varit så lätt att bara ge dig ett namn på en sjukdom och be dig på in på google.se, men det finns inget namn, inte ännu. Kanske snart, kanske sen, kanske i framtiden. Kanske kan min läkare på riktigt ta tag i diagnosfrågan och faktiskt göra en ordentlig utredning, sluta ge upp hela tiden. Kanske kan du få googla dig fram till information i framtiden, tills dess. Ja, då kör jag på som vanligt. Jag håller tyst, jag lider, jag har ont och jag kämpar mot tröttheten.

Jag gnäller och klagar inte ofta, jag nämner sällan att jag har ont för det ser jag ingen mening med. Det gör ont varje dag och har gjort i elva år. Det är inte som träningsvärk, det är inte som växtvärk och det är inte som när du river dig på papper. Det är en smärta så djupt ner i vävnaderna att det inte går att ta på, det går inte att definiera och den försvinner inte. Men jag ska inte klaga, det finns värre saker. Jag och min smärta har blivit tvingade till vänskap, vi håller ihop, för vi har inget val.  Om jag nämner ett "aj" eller om jag påpekar ett litet "min höft mår inte så bra idag" så är det troligtvis jävligt illa. Då är det troligtvis så att jag knappt tog mig ur sängen imorse. För så hög är min smärttröskel. Ett "aj" slösar jag inte på i onödan, det är ett ord som slinker ut vid kris.
 
I snart en vecka har mina tåleder varit så inflammerade att jag knappt kan gå. Hoppades på kortisoninjektioner idag när jag fick en akuttid hos reumatologen, men mina tåleder var tydligen för små för att spruta så det blev en kur antiinflammatorisk medicin istället. Om det inte blir bättre blir det en kur med kortison i tablettform, vilket jag verkligen vill undvika. Vi har en ny tid om tre veckor och då skulle vi eventuellt diskutera att börja med medicinering igen. Det känns jobbigt, förjävligt, läskigt osv osv men samtidigt kanske det är bra. Kanske kan mitt liv bli bättre och lättare. Han nämnde cellgifterna igen, men det tänker jag nog inte ens överväga, dom förstörde så mycket senast. Jag vill inte! Tror han nämnde namnet på en av dom biologiska läkemedlen också, TNF-hämmare, och det låter som ett bättre alternativ även fast dom också är läskiga... Biverkningarna skrämmer mig, på båda typerna. Men tiden får visa. Jag vill ju bara må bra.