Avundsjuka i sin farligaste skepnad
Publicerat den

Avundsjuka och svarsjuka är två saker jag helst av allt vill undvika att känna. När man har tagit sig till en punkt där man själv börjar märka av sin avundsjuka så är det dags att börja tänka över saker enligt min mening. Jag hamnar ibland i perioder i livet där jag kan känna avundsjuka över i princip vad som helst, främst när jag själv har alltför många saker i livet jag är missnöjd med. Jag har ofta väldigt svårt att erkänna för mig själv att jag är avundsjuk då jag har en tendens att bli avundsjuk på allt möjligt, inte enbart människor som har det bättre än mig (hur man nu avgör det...)!
 
Jag märker oftast av min avundsjuka genom ilska gentemot andra människors lycka trots att jag vill kunna känna mig glad för deras skull. Det smärtar att den där ilskan ligger och gror i botten av mig, för jag vill kunna vara genomlycklig för andras skull. Jag kan även bli irriterad på människor som tycks leva klyschiga liv och ständigt uttrycker sin kärlek gentemot livet, bara för att jag själv är missnöjd. Jag blir även irriterad på människor som klagar över situationer som påminner om min, då jag vill vara ensam om mitt missnöje och inte dela det med någon, hur konstigt det än låter. Men det som smärtar mest är att jag ibland kan bli avundsjuk på andra människors negativa upplevelser. Främst om dessa människor har möjligheten att jobba med dessa saker och har stöttande människor runt sig. Jag blir helt enkelt avundsjuk på det jag ofta saknar.
 
Något som smärtar oerhört mycket just nu är min hälsa. Min hälsa har visserligen aldrig varit speciellt bra då det alltid har varit något problem så länge jag kan minnas tillbaka i mitt liv. Just nu är det dock extra jobbigt då det känns som att hundratusen saker är dåliga samtidigt. Det är inte bara samma gamla vanliga problem heller, det är nya saker som gör mig orolig, stressad, rädd och ledsen. Jag vet inte hur jag ska hantera allting och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till alla olika saker. Några saker i taget kan jag hantera, det har jag varit tvungen att lära mig, men ibland rinner även min bägare över. Ibland orkar inte jag vara stark och hantera allting heller. Ibland önskar jag samtidigt att det kunde bli ännu värre så att någon kunde ta mig på allvar.
 
Ibland önskar jag bara att någon kunde se, förstå och hjälpa. Är man inte sjukast eller skriker högst så får man heller ingen hjälp, för det är så dagens pressade vårdorganisation ser ut. Dom måste prioritera och jag kan väl säga att jag ganska säkert är väldigt lågprioriterad. Jag är inte döende. Ibland önskar jag även att stödet utanför vården var tillräckligt. Kanske är jag bara oerhört jävla otacksam och gnällig, eller kanske får jag inte det jag behöver. Eller kanske är det så att jag inte kräver det jag behöver. Oavsett vad så vill jag inte vara själv, vill inte kämpa själv, vill inte behöva tjata mig till någon form av stöd. Självfallet är jag tacksam för människorna som finns i mitt liv och jag inser nu när jag skriver att jag säkerligen trampar någon på tårna, att jag låter otacksam och gnällig. Men ibland när jag ser andra som kämpar, med en enorm hejarklack och ett enormt stöd så blir jag avundsjuk. Kanske är det inte meningen att jag ska ha det så, vilket jag får acceptera isåfall. Likabehandling och rättvisa har ändå aldrig fungerat här i världen. Och inte ska jag gnälla över småkrämpor och brist på hejarklack när det finns människor som på riktigt är döende och inte har enda indvid bredvid sig.
 
Jag måste sluta fokusera på andra. Jag måste försöka.






NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo