Sorgen över att vi aldrig kommer att skiljas åt
Publicerat den

Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, så gör jag det. Jag försöker att inte bry mig om vad andra tycker och tänker om min ärrade kropp men ändå kommer jag på mig själv med att oftast dölja. Det är liksom lättast så, alla dagar i veckan...
 
På jobbet vet ingen något om min ärrade kropp och jag ser självfallet inte fram emot sommaren och kokheta dagar. Och tänk om det blir någon badutflykt med jobbet? Ska jag sitta där i stickad tröja och långbyxor mitt på en strand? Nej, det känns ju inte speciellt rimligt. Men jag är så rädd för att folk inte ska se vem jag är utan bara fokusera på vem jag har varit. För jag är inte det där lilla anorektiska psykfallet längre. Idag är jag en stark, glad, omtänksam och rakryggad kvinna med ganska många framgångar! Visst fan är jag en rätt trevlig och bra människa men av någon anledning har jag fått för mig att andra människor tappar den bilden när dom ser alla mina ärr... Om det är så vet jag ju egentligen inte, jag kan bara gissa.
 
Närhet är ju också ganska farligt i min värld... För vem skulle vilja ha den här kroppen egentligen? Kan man titta på mig utan att tänka på mina ärr? Kan man titta på mig och tycka att jag är fin och åtråvärd? Kan man titta på mig utan att en "stackars"-tanke passerar? Kan man ens tycka att jag är vacker utan kläder? Jag är nog inte den bästa domaren i det fallet då jag definitivt inte är opartisk. Jag har aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv även om jag i dagsläget ändå tycker om mig själv och ser mina positiva sidor. Fast när det kommer till kroppen dalar tankarna fortfarande nedåt. Jag tycker om det mesta med min kropp OM jag kunde blunda för ärren, vilket jag inte kan, för dom finns där och stör.
 
Egentligen borde jag kunna svara på frågorna själv, för jag tycker ju att människor är vackra oavsett ärr eller inte. Men samtidigt sitter jag på en annan erfarenhet och kan känna igen mig i dessa människor. Kan en människa utan självskadeärr tycka att jag är vacker och att jag duger som jag är? Går det att förstå och acceptera att jag ser ut som jag gör och samtidigt finna någonting attraktivt?
 
Samtidigt så sitter jag med helt annan information om min kropp som andra inte gör. Jag kan titta på nästan varenda ärr och minnas. Jag minns tider, dofter, platser och händelser. Peka på valfritt ärr på min kropp och jag kan berätta om det tydligt, för jag minns. Ofrivilliga minnen, minnen som jag helst vill glömma, minnen som gör ont. Kan man inte bara få bestämma själv vad man vill minnas och inte? För minnena gör det inte direkt lättare att tycka om ärren och kroppen. Minnena förstör och ärren reflekterar inte vem jag är. Jag passar inte i dom, för det är inte jag.
 
“It has been said, 'time heals all wounds.' I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone.”
 
 




Kropp och knopp i uppror
Publicerat den

Det där organet som sitter i bröstkorgen fortsätter att värka. Sprickorna fortsätter att påminna mig om allt möjligt som jag helst bara vill glömma och imorgon har det gått en vecka sedan det jag fasade för blev så uppenbart. Superlimmet är fortfarande ur funktion och några små plåster tycks inte hjälpa alls. Huvudet och dess tankar är i uppror och varje ensam stund utan distraktion får tårarna att rinna obehindrat. När en gråtattack har börjat så går den inte att stoppa och det är så oerhört frustrerande när man tidigare har varit guldmedaljör i att inte visa känslor.
 
Men jag ska väl inte vara så negativ antar jag, för det finns ju positiva aspekter också. Dom senaste tre dagarna har jag varit väldigt effektiv. Aldrig någonsin har jag haft det så välstädat, aldrig någonsin har frysen varit så fylld med matlådor och aldrig någonsin har jag varit klar med en inlämningsuppgift en månad innan inlämningsdatumet... Att jag dessutom har hunnit med att bli klar med en gruppuppgift, haft några jobbpass, varit på möten och tränat är ett under. Inte en lugn stund och ingen lugn och ro, för då är det fritt fram för både tankar, tårar och smärta. Och vem fan orkar med sådant..?
 
Visst är det skönt att jag inte ligger i en hög på golvet och tycker synd om mig själv dag ut och dag in men lite balans vore ju fint. För om vi ska vara realistiska i några sekunder - hur länge orkar jag hålla på såhär innan den där välkända väggen närmar sig med stormsteg? Min kropp är helt slut och jag undviker stillasittande för att slippa tänka och känna. Logiken i att fortsätta hetsa kroppen när den är slut är ju inte helt rimlig! Jag är medveten om det och jag erkänner att balans aldrig riktigt har varit min grej. Men jag vägrar trilla ner i en grop av mörker där dagarna inte leder till någonting vettigt. Hur gör man?
 
Ensamheten på kvällarna gnager och här sitter jag i ett desperat försök att på något sätt formulera det i ord. Kanske kan tårarna hålla sig borta tills jag åtminstone har lagt mig i sängen och inväntar sömn. Ljuva sömn, ljuva tystnad i huvudet. Jag hoppas att drömmarna fortsätter att hålla sig borta för timmarna när jag sover är min fristad från tankar. Känslorna verkar dock finnas även nattetid men det gör ingenting, eftersom att jag inte kommer ihåg något. Det enda beviset är intorkade, salta spår efter tårar på kinderna när jag vaknar, men det gör inte så mycket.
 
Nej, nu ger jag upp för ikväll. Dags att sova för att orka med en morgondag. Patetiskt babbel och gnäll bjussar jag tydligen på idag. Varsågod för det.



Det gör ont
Publicerat den

När hjärtat är trasigt och superlimmet är slut så får man gå sönder lite då och då. När ensamheten smyger sig på så avlöser gråtattackerna varandra men jag gissar att det är okej. Jag gissar att det får vara så just nu. Jag behöver inte vara stark varenda minut, ingen kräver det. Men jag kan inte sluta fundera på hur mycket tårar det egentligen får plats i en och samma människa, för just nu tycks det inte finnas något stopp. Kanske är det för att jag i 21 år har varit oerhört restriktiv med att släppa ut tårarna och kanske är det nu det släppte. När hjärtat gick sönder så sprack fasaden som höll tårarna inne. Passagen är fri och allting kan rinna ut, helt obehindrat.
 
På något sätt känns det ändå skönt att hela jag inte har gått sönder för det var min största rädsla när jag faktiskt vågade öppna upp mitt inre för första gången. Jag står upp och jag klarar fortfarande av vardagen trots att hjärtat värker och krampar i bröstet. Jag försöker att inte vara ensam, för det är då alla känslorna attackerar likt en tsunami. Enda gången jag inte gråter är när jag somnar av ren utmattning. Jag önskar bara att allting kan bli bra snart igen för jag vill inte känna mig som ett vandrande vrak. Det är inte likt mig och jag vill inte ha det så men samtidigt finns det ingen vits med att tränga undan känslorna för det får bara negativa konsekvenser i längden. Snälla tiden, gå fort, läk mina sår.