Det är inte barnens fel
Publicerat den

Jag vet att jag har skrivit om det förut men jag kan inte låta bli att göra det igen. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag ser och hör barn som jämför sina kroppar och diskuterar mat och träning som att det vore lika normalt som ett barnprogram på Bolibompa. Jag blir så ledsen när jag hör åttaåringar uttrycka att dom är tjocka och behöver banta. Jag blir ledsen när jag hör om barn som jämför vem som är smalast i omklädningsrummet på skolidrotten. Jag blir ledsen när barn skäms över att gå i bikini på badstranden för att dom är missnöjda med sina kroppar. Det är inte okej att det ska vara på det här sättet. Barn ska inte behöva veta sådant här, barn ska inte behöva bry sig. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att gå för dessa barn. Vilka drabbas av anorexi? Vilka tränar sönder sina kroppar på gymmet? Vilka kommer att jojobanta hela livet? Vilka kommer att drabbas av en ätstörning, helt enkelt? Jag tror att svaret på den frågan är ganska skrämmande, jag tror att siffran är väldigt hög.
 
Men det är inte barnens fel. Ingenting är barnens fel. Det är vi vuxna som måste skärpa oss och ta ett stort jävla ansvar. Det är inte okej att vi kommenterar varandras kroppar, det är inte okej att vi diskuterar dieter, det är inte okej att vi klagar över att vi inte kunde låta bli bullen till fikat, det är inte okej att vi pratar om bantning, det är inte okej att vi klagar över vår vikt. Barnen hör, även fast vi inte tror det. Barn hör allt, men förstår kanske inte hela sammanhanget av det vi pratar om. Det blir så himla fel! 
 
Jag är helt övertygad om att jag utvecklade anorexi pga hur jag växte upp. Jag var smal under hela min uppväxt och fick kommentarer som "skelettet", "anorexiabarn" osv vilket jag inser nu är ganska tragiskt. Jag hade ju inte ens anorexi men jag blev behandlad så. Alla ville ge mig en extra bulle, jag fick gärna ta mer sås till maten och visst skulle jag väl ha en tårtbit till med extra mycket grädde. Det behövde jag, det skulle ju göra min kropp gott. Jag fick frågor som: "får du ingen mat hemma?", "äter du inte, lilla vän?", "du vet väl att du kan dö om du inte gör det?". Så sa dom vuxna, dom vuxna som skulle hjälpa mig att utvecklas till en självständig och självrespekterande individ. Min kropp var aldrig accepterad vilket indirekt innebär att jag aldrig var accepterad. Hur skulle jag som barn då kunna acceptera min kropp? Hur skulle jag då kunna sätta en självsäker ribba inför framtiden? Redan där var det nog givet att jag skulle bli sjuk, för jag blev ju redan behandlad som att jag hade anorexi, redan från småbarnsåldern. Jag har liksom aldrig fått känna på hur det är att inte bli behandlad som ätstörd, även fast min ätstörning inte började ta fart förrän jag var 14 år gammal.
 
Fram till jag fyllde 14 år så var jag missnöjd med min kropp, för att den var för smal. Jag ville inte höra kommentarerna om min kropp, jag ville inte behöva äta tre tårtbitar för att någon trodde att jag skulle gå upp i vikt av det. Jag gjorde allt för att gå upp i vikt och mina föräldrar var otroligt stöttande och försökte också få mig att gå upp i vikt under min uppväxt. Jag ville bara vara normal, det var allt jag drömde om, 7 år gammal. Jag ville inte höra ord som "anorexiabarn" fastän jag knappt visste vad anorexia var, men jag förstod att det var negativt. Jag ville inte bli kallad för skelett, för skelett var ju inte speciellt trevliga. Nu kanske någon tycker att "Oj, stackars lilla smala barn som aldrig har varit fet och mobbad. Stackars lilla smala barn som alltid har följt samhällsnormen och varit smal. Stackars lilla smala barn som kunde äta vad som helst, utan att bli smällfet." MEN! Ingen ska behöva vara utsatt, oavsett kroppshydda. Siffrorna på vågen är aldrig det som visar vilken typ av människa vi är. Det spelar ingen roll om man får höra glåpord som har med fetma eller undervikt att göra, det är inte okej någonstans. Ett litet barn ska inte behöva vara nedtryckt av varken jämnåriga eller vuxna pga. kroppens storlek, eller någonting annat. 
 
Kan vi inte bara låta bli att kommentera varandras kroppar på ett nedlåtande sätt? Kan vi inte bara sluta romantisera ätstörningar och trycka ner ideal i halsen på barn? Kan vi inte bara sluta uppmuntra samhällets sjuka normer för hur man ska vara som person? Låt barnen vara barn, låt barnen slippa all vikthets som ändå kommer senare i livet, låt barnen leka och vara lyckliga. Inget barn ska behöva leva med ett missnöje gentemot sin egen kropp som faktiskt ska finnas med hela livet. Låt barnen älska och beundra sin kropp från start. Hylla deras fantastiska kroppar som klarar av att göra så mycket roliga saker! Var en vuxen förebild! Lär dig älska dig själv och förmedla detta inför dina barn. Det är våran uppgift som vuxna, att underlätta och stötta barnen i arbetet att älska sig själva. 
 
Men, samhället är så skevt. Människor sa att jag var vacker. Människor sa att jag var smal, med avund i rösten. Människor sa att jag var inspirerande. Och jag undrar, varför? Allt jag ser är falska leenden, svält, en söndertränad kropp, ohälsa, dålig hy, självhat, skelettdelar, anorexi. Det var inte värt det, långt ifrån. Självhatet, självplågeriet, självförgörelsen var inte värt det. Jag önskar inte ens min värsta fiende en så hemsk sjukdom som denna. En sjukdom där hjärnan är så förvriden av självhat och svält att personen bakom är utsuddad. Var jag den kloka, logiska, omtänksamma, kreativa, hjälpsamma, starka Jennifer på dessa bilder? Långt ifrån. Jag var så långt ifrån allt som gjorde mig till mig. Så långt ifrån det som definierar mig som person. Sjukdomen var i varenda cell som fanns kvar. Det var ett virus som forsade i mitt blodomlopp likt niagarafallet. Aldrig trodde jag att det skulle bli som det blev, aldrig trodde jag att jag skulle drabbas. Det fanns liksom inte på världskartan för jag var (är) ju så klok, förnuftig och självsäker. Men jag drabbades och jag krigade. Idag är jag starkare än någonsin och jag kommer för alltid att vara stolt över det krig jag deltog i under tonåren och som jag senare även lyckades ta mig bort från.