Sommaren blir till höst
Publicerat den

Tristessen och rastlösheten som har präglat den senaste tiden börjar släppa och jag börjar känna mig ganska harmonisk inombords igen. Det känns som att den värsta stressen har lagt sig och trots att jag har ganska mycket att göra så känns det lugnt. Hanterbart liksom. Hösten närmar sig, tack och lov för det.
 
Jobbet jag har haft denna sommar har inte känts helt bra vilket självfallet har påverkat mig en del. Nu känns det dock rätt skönt för jag vet att jag inte har så många jobbpass kvar. Jag kan vila mig i det, att det snart är över. Termninstarten börjar också närma sig vilket jag också tror spelar stor roll. Jag har aldrig i hela mitt liv varit överförtjust i sommarledighet från skolan så det ska bli väldigt skönt att få återuppta plugget igen. Jag har faktiskt saknat det.
 
Här hemma börjar saker och ting också falla på plats. Badrummet är nästan klart och jag har börjat inreda och packa undan allt som har legat framme när badrummet inte har varit klart. Det känns skönt att rensa och få undan saker så att det går att ha det fint igen. Jag vet att sådana småsaker påverkar mitt humör så det känns väldigt bra att det börjar bli färdigt här hemma. Mitt hem har liksom alltid varit väldigt viktigt för hur jag trivs med livet, varför vet jag inte riktigt, kanske för att det är min trygghet där jag bestämmer och har kontroll. Jag väljer vad som ska hända och ske vilket är en trygghet för mig.
 
Att det även flyger runt fjärilar i magen och tar små skutt i bröstet känns helt fantastiskt. Det ger mig oerhört mycket glädje och det känns helt fantastiskt rätt och bra. Rädslan finns ju även där, men jag försöker att inte lägga så stor vikt vid den för jag vet att det inte tar mig någonstans att lyssna för mycket på den. Men allt som har varit sätter självfallet spår inombords, det kommer man ju inte undan. Men jag försöker, jag chansar och jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta åt ett positivt håll. Ibland måste jag tillåta mig själv att vara positiv och optimistisk. Jag intalar mig själv att det är okej att vara det, inget hemskt behöver hända för det. Hoppa från kanten och lev livet, Jennifer.
 



Fifty shades of life - värt att fira!
Publicerat den

Idag har jag alltså fyllt 21 år! Eller, det gör jag väl egentligen fortfarande... Men det är inte vad jag primärt firar idag! Andra grattar mig och firar mig för att jag återigen blir ett år äldre, men jag firar mig själv på insidan för att jag är ett år fri från allt vad självdestruktivitet innebär.
 
För ett år sedan hade jag precis börjat kravla mig upp på ytan igen efter ett jobbigt återfall. Jag hade under november och december varit tvångsinlagd och vårdats mot min vilja pga hur mycket självskadandet hade eskalerat, vilket var oerhört jobbigt och fruktansvärt kränkande, på många sätt och vis. Men tvångsvården gav resultat, för jag gav mig fan på att jag aldrig i hela mitt liv skulle hamna inom psykiatriska slutenvårdens väggar igen. Om det är en sanning kan nog ingen veta förrän jag tar mitt sista andetag, men vad jag kan säga är att jag idag är en helt annan person än vad jag var då. Året som har gått var det bästa någonsin och det beror helt och hållet på ren och skär vilja, envishet och styrka. Jag bestämde mig där och då, på min födelsedag förra året att jag aldrig mer skulle ge efter för ångesten. För jag vägrade slösa ännu ett år på sådant som gör ont, jag vägrade bli ett år äldre med fler ärr på både insidan och utsidan. Där och då kom mitt vägskäl - leva på riktigt eller inte leva alls. Det fanns inget mellanting längre, den tiden var jag så oerhört trött på efter att ha spenderat flera år i det tillståndet.
 
Inte visste jag att jag skulle stå här ett år senare, gladare och lyckligare än någonsin. Det var som att allting släppte från mina axlar och att livet blev lättare när jag väl hade bestämt mig för att göra slut med självdestruktiviteten en gång för alla. Jag trodde då, att det skulle bli en jobbig resa och att jag skulle få slita som ett djur för att hålla mig fri. Men så blev det inte. Det visade sig att jag istället skulle få vara med om en helt fantastisk resa, lyckligare än någonsin. Jag har inte ens haft en tanke på att skada mig själv sedan den dagen, vilket jag inte ens trodde var möjligt. Jag trodde att jag skulle få leva med självskadetankar resten av mitt liv. Jag trodde på riktigt att mitt liv skulle gå ut på att stå emot impulser och hitta strategier för att hålla mig på banan, men ack så fel jag hade. Livet ska inte överlevas, livet ska levas - och det har jag lärt mig nu, att det är helt och hållet genomförbart! Den utvärderingen kan jag göra efter "bara" ett år.
 
Jag har det fortfarande kämpigt med andra saker i mitt liv, jag har berg-och-dalbanor i mitt mående som beror på helt normala saker. Det är ingen kamp mot anorexi, mot självskador och mot psykatrin längre. Den kampen har jag vunnit, för ett år sedan. Nu är jag bara Jennifer, med alla känslor som finns och kompletterar mig. Fifty shades of life, liksom!
 



31 januari 2015
Publicerat den

 


Tidigare inlägg