Ledsen och frustrerad
Publicerat den

Bloggandet har i många år fungerat som en ventil för mig, ett sätt att "lyfta på locket" och portionera ut små fragment av känslor och tankar. Senaste två åren har bloggandet inte varit så viktigt, för jag har haft människor i min närhet som har tagit emot mina tankar och känslor. Skrivandet har blivit mindre viktigt helt enkelt. Men ibland kommer den där brinnande lusten tillbaka, lusten att sätta ner tankar och känslor i ord. Ibland vill jag öppna min lilla pysventil igen, få tänka och reflektera i lugn och ro, formulera mig i min egen takt utan att någon avbryter. Ibland är den egentiden så himla viktig. Just precis nu fick jag ett sådant infall, lite egentid för att sortera mina tankar och känslor.
 
Jag är ju som sagt ganska så preggo, vilket är det mäktigaste jag någonsin upplevt. Det är en fantastisk känsla att  få möjligheten att bära ett barn, gåvan att skapa ett nytt liv. Att lilla jag får göra något så stort!? Graviditeten är det absolut största som någonsin har hänt mig i mitt liv och jag vill kunna dela med mig av tankar och känslor kring den, jag vill kunna prata öppet och fritt. Men jag kan inte. För det blir mestadels gnälligt och andra människor uppskattar inte gnäll, för man ska vara så jäkla glad och tacksam jämt... Jag orkar inte höra fler kommentarer som gör mig nedstämd (och nej, jag förstår att det inte är någons mening att vara elak, men jag är utmattad både fysiskt och emotionellt och orkar inte känna mig nedvärderad och nedtrampad).
 
Jag har varit gravid i sju månader och rent fysiskt har det varit dom värsta sju månaderna av mitt liv. Den ena krämpan efter den andra har avlöst varandra, eller till och med gått hand i hand. Jag har mestadels varit sängliggande och jag kan lova er, efter sju månader i sängen så känns det inte som vardagslyx att slippa ta på sig kläder, det känns som ett jäkla fängelse. Inte en enda dag har passerat där jag har känt mig som en livs levande människa. Jag känner mig fången i min kropp, begränsad, fängslad och isolerad.
 
Jag får höra att jag ska njuta och det är det värsta slaget i ansiktet. Jag kämpar varje vaken stund för att överleva ytterligare en minut utan att bli galen och då känns det verkligen som är smäll på käften när jag samtidigt ska försöka njuta, för att jag borde. Jag har konstant dåligt samvete över att jag inte njuter, jag känner mig sämst i världen som inte lyckas med en så "enkel sak", jag gråter av ren frustration över att jag lider (och inte njuter...)! "Du kommer att sakna att vara gravid, det är ju så mysigt!" - Sakna? Jag kommer att vara så jädrans överlycklig över att ha min bebis på utsidan, för det är målet, graviditeten är bara en transportsträcka. Hade transportsträckan varit mindre plågsam så hade jag kanske kunnat känna annorlunda, men just nu, bara nej, förminska mig inte på det sättet. Och skulle det visa sig att jag saknar graviditeten av någon konstig anledning så får det väl vara så, men just nu orkar jag inte höra det mer, det gör bara ont.
 
Jag får även höra att "så jobbigt kan det ju inte vara, sluta överdriv". Men jo, så jävla jobbigt är det. När en har varit tvungen att inta alla måltider liggandes flera veckor i sträck för att spyorna kommer i upprätt läge, när en så enkel sak som att hämta ett litet vattenglas själv inte ens funkar, när en inte kan vända sig från sida till sida i sängen utan assistans, när en inte kan ta sig från sängen till soffan förrän klockan tolv på dagen utan att svimma, när en har så ont i kroppen att det känns som att den ska sprängas, när en inte har träffat människor på flera veckor, när en inte ens kan SITTA upp utan att bli yr, andfådd och få svimningsattacker... DÅ är det jävligt jobbigt! Jag skiter fullständigt i att du också mådde illa under din graviditet och kunde fortsätta jobba ändå, för jag kunde inte ens pussa min sambo. Jag skiter ännu mer i att du kunde få upp ditt järnvärde med spenat och blodpudding, för jag får inte ens upp mitt med järntabletter eftersom att jag har brist på typ allt annat i kroppen som behövs för att ens ta upp järn. Och jag skiter verkligen i att du lyckades springa två kilometer i åttonde månaden trots foglossning, för jag kan inte ens vända mig från sida till sida i sängen. Japp, jag är helt fruktansvärt oempatisk just nu, men ärligt talat så orkar jag inte bry mig om annat än att överleva vardagen. Och om någon skulle tro att det är "upplyftande" och "motiverande" att höra hur enkelt det kan vara, så borde denne fundera en gång extra på hur det skulle hjälpa, för jag känner enbart hur det stjälper och gör ont. Jag blir besviken på mig och min kropp, ledsen och arg, kickar igång det dåliga samvetet. Det är inte synd om mig, men låt mig få ha min upplevelse, för ingen kan veta hur en annan person mår, trots "samma fysiska tillstånd".
 
Så återigen. Jag är tacksam över att jag har kunnat bli gravid och att jag får bära mitt älskade barn, men nu får hon mer än gärna komma ut snart. Jag gråter mig igenom nätter av frustration och smärta över att behöva vänta mer. Jag längtar så olidligt mycket efter att få hålla henne i mina armar att det är omöjligt att förstå. Det känns fortfarande som en evighet kvar innan hon är här hos oss, men jag försöker att vänta tålmodigt. Jag fixar det här, jag står ut. Allt för min älskade unge, mitt mirkakel, hela min värld. ♥



Svar till anonym
Publicerat den

Du som kommenterade anonymt på föregående inlägg, här får du svar på dina frågor.
Jo, jag ville bli frisk i flera år. Jag kämpade med behandlingar osv och blev "frisk" i kortare perioder men det var den där sista gången som blev droppen. Då var jag så trött på att leva i något mellanläge där jag både ville vara frisk och sjuk. Jag tror att man måste komma till en punkt där man verkligen bestämmer sig till 100% och det var precis vad jag gjorde när jag fick ett LPT.
 
Ja, min terapeut har en privat mottagning. Jag hade honom som terapeut på behandlingshemmet jag bodde på och sedan fick jag börja på öppenvårdspsykiatrin när jag flyttade därifrån. Det fungerade inte speciellt bra så vid en vårdplanering jag hade på avdelningen tog jag upp att jag ville ha kontakt med honom igen. Då visade det sig att landstinget hade ramavtal med honom vilket innebär att dom kan remittera patienter dit och stå för kostnaden. Så min öppenvård "köper en tjänst" av honom, dvs. att jag får gå dit.
 
Hoppas du är nöjd med svaren!
 



Viktig och värdefull dag
Publicerat den

Idag behöver jag ventilera. Idag har det ärligt talat varit en riktig skitdag.
Inte nog med att jag har haft överdrivet mycket att göra och har stressat till varenda grej med andan i halsen så hänger jobbiga minnen över mig som en tung dimma. Jag är en person som påverkas otroligt mycket av datum och kommer ihåg datum vare sig jag vill eller inte. Idag var det en jobbig årsdag och det gör ont att behöva minnas för jag vill glömma. Vill aldrig komma ihåg helvetet på jorden, för där ska man inte vara.
 
För ett år sedan fick jag ett äckligt LPT stämplat i mina journaler och tappade all makt över mig själv på en sekund. Det kan vara det vidrigaste jag har varit med om, helvetet på jorden som sagt. Jag tvångsvårdades då fram till dagen innan julafton vilket blev ungefär fem veckor. Det var fem överjävliga veckor som troligtvis räddade mitt liv, för jag var definitivt inte mig själv. Svälten hade haft sönder hela min hjärna och infektionerna jag hade i kroppen var inte att leka med. Jag förstår verkligen inte att det bara var ett år sedan för jag kan inte minnas att jag har varit i det skicket. Jag kan inte minnas att jag var så äckligt trasig. Idag på jobbet var jag tvungen att städa på avdelningen jag var inlagd på dessutom. Flashbacks, minnen, personal som tittar snett, rum nummer ett...
 
Jag försöker dock att se hur långt jag har kommit. Då var det botten och nu är det toppen. Jag har aldrig varit så harmonisk och lycklig som jag är nu, jag har aldrig mått så bra, jag har aldrig haft så mycket självinsikt och reflektionsförmåga och jag har aldrig känt mig så genuint nöjd med mig själv som nu. Det är en häftig känsla och att ha tagit mig hit på ett år är helt fantastiskt. Jag skulle vilja säga att det är ett mirakel, men det är det inte. Tvångsvården var för mig en vändning, det var då jag insåg att ska jag leva: då ska det tamejfan ske NU. Jag var trött på att överleva livet och bestämde mig för att antingen leva eller dö, för det var dom alternativen som fanns, jag var så förbannat trött på att sväva i något mellanting.
 
Det har varit otroligt tungt, massor av terapi och stenhårt jobb med mig själv. Varenda sekund har jag arbetat med mig själv och det har gett resultat. Inga mediciner, inga stödinsatser, ingen öppenvårdspsykiatri och ingen slutenvård. Jag har enbart arbetat tillsammans med min fantastiska terapeut för att ta mig hit. Med lite hjälp av änglar i min närhet också såklart, er glömmer jag inte, för ni är viktiga! ♥ Idag är jag stark, idag är jag frisk och idag lever jag ett liv jag vill leva. Jag överlever inte, jag lever.
 
Min terapeut sa till mig idag "Jennifer, på hela året 2014 har du inte haft någon sjuklig dipp. Jag är ganska säker på att vi hittade rätt väg till slut, eller vad säger du?" och han har så rätt. Vi har hittat rätt väg och jag har äntligen hittat tillbaka till stigen efter att ha virrat runt i skogen i flera år.
 
Trots en jobbig dag tänker jag somna med ett leende på läpparna för det är jag värd. För jag kan, jag är bra och jag står på en hög platå jag inte trodde existerade för ett år sedan. Nästa år, den 20 november ska jag komma ihåg den här dagen och vara stolt. Ett år kan göra gigantisk skillnad bara man hittar rätt verktyg och instruktionsboken.
 


Tidigare inlägg