Helt plötsligt så förstår jag
Publicerat den

Jag trodde nog aldrig att jag under en föreläsning i skolan skulle inse vad det är som har drivit mig under den destruktiva delen av mitt liv, men jag tror att jag förstår nu. Jag tänker iallafall intala mig själv att jag gör det, för detta känns som en rimlig förklaring på allt som varit. Jag är en sådan människa som tror på enkla förklaringar och jag tror på grundläggande fysiologi när det kommer till våra kroppar.
 
För några dagar sedan hade vi en föreläsning i skolan om smärta. Jag tror att alla tyckte att den var intressant och givande men jag tror inte att lika många påverkades så mycket som jag. Jag fick så mycket svar, så mycket förklaringar och en stor del av mitt liv blev helt plöstligt beskrivet. Som ni alla redan vet så har jag ju lidit av ett självskadebeteende under större delen av mina tonår vilket jag själv har haft svårt att förstå och acceptera. Jag har många gånger funderat över vilka krafter det är som kan driva en människa till sådana extrema typer av destruktivitet gentemot sig själv. Jag har aldrig förstått hur jag har varit kapabel att göra som jag har gjort. Det har varit ett mysterium för mig. Många har frågat mig hur man klarar av att skada sig själv så allvarligt utan att varenda cell i kropp och sinne säger ifrån och ja, jag har undrat samma sak. Jag har aldrig haft svar på den frågan och jag har också funderat. Mycket och länge.
 
Föreläsaren berättade om en sak som kallas SIA, stressinducerad analgesi, vilket kort och gott innebär en signifikant toleransökning för smärta vid svår stress. Det är en fysiologisk reaktion i kroppen som är helt normal och det förklarar så mycket av min tidigare destruktivitet. Jag var inte konstig, jag var inte fullkomligt galen, jag var inget freak och inget "psykfall". Jag reagerade bara fysiologiskt på vad som hände i mitt liv och i min kropp, jag reagerade på den ständiga stressen som jagat mig från när jag var liten. Jag var ständigt stressad över prestationer, stressad över mig själv, stressad över alla anorektiska tankar under den tiden jag var sjuk, stressad över min fysiska hälsa. Så förbannat jävla stressad och när jag kom på den idiotiska idén att skada mig själv så gjorde min kropp ingenting för att hindra mig. Min smärttolerans var extrem och det var inte mycket som gjorde ont längre. Jag lyckades göra skador man inte ska kunna utsätta sig själv för, "tack vare" stressen. Dumt, men äntligen finns det en förklaring.
 
Inte nog med det; det finns EN till förklaring som jag är helt rimlig! Det finns en till system i kroppen som kallas för DNIC, diffuse noxious inhibitory control. Detta är ett smärthämmande system som fungerar vid kratftigt sensoriskt inflöde. Om man då t.ex. upplever väldigt många känslor, ångest eller andra typer av sensoriska intryck så kan alltså detta system ge en kortvarig smärthämning. Det innebär alltså att när jag har haft väldigt stark ångest och mått så dåligt att jag har skadat mig själv så kan det vara så att min kropp har kickat igång detta system pga. för mycket sensoriska intryck och att jag därför inte har känt så stark smärta som jag borde ha gjort vid självskadandet. Jag kan ju känna smärta, jag har ofta jätteont men just när jag skadade mig själv så kände jag nästan ingenting. Min kropp var helt bortdomnad och jag insåg aldrig förrän efteråt hur omfattande skadorna kunde vara, när smärtan började komma tillbaka. För ont, det gjorde det - men inte i stunden. Efteråt, då kom smärtan. Den djävulska smärtan.
 
Allt går att förklara, allt.



Det är inte barnens fel
Publicerat den

Jag vet att jag har skrivit om det förut men jag kan inte låta bli att göra det igen. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag ser och hör barn som jämför sina kroppar och diskuterar mat och träning som att det vore lika normalt som ett barnprogram på Bolibompa. Jag blir så ledsen när jag hör åttaåringar uttrycka att dom är tjocka och behöver banta. Jag blir ledsen när jag hör om barn som jämför vem som är smalast i omklädningsrummet på skolidrotten. Jag blir ledsen när barn skäms över att gå i bikini på badstranden för att dom är missnöjda med sina kroppar. Det är inte okej att det ska vara på det här sättet. Barn ska inte behöva veta sådant här, barn ska inte behöva bry sig. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att gå för dessa barn. Vilka drabbas av anorexi? Vilka tränar sönder sina kroppar på gymmet? Vilka kommer att jojobanta hela livet? Vilka kommer att drabbas av en ätstörning, helt enkelt? Jag tror att svaret på den frågan är ganska skrämmande, jag tror att siffran är väldigt hög.
 
Men det är inte barnens fel. Ingenting är barnens fel. Det är vi vuxna som måste skärpa oss och ta ett stort jävla ansvar. Det är inte okej att vi kommenterar varandras kroppar, det är inte okej att vi diskuterar dieter, det är inte okej att vi klagar över att vi inte kunde låta bli bullen till fikat, det är inte okej att vi pratar om bantning, det är inte okej att vi klagar över vår vikt. Barnen hör, även fast vi inte tror det. Barn hör allt, men förstår kanske inte hela sammanhanget av det vi pratar om. Det blir så himla fel! 
 
Jag är helt övertygad om att jag utvecklade anorexi pga hur jag växte upp. Jag var smal under hela min uppväxt och fick kommentarer som "skelettet", "anorexiabarn" osv vilket jag inser nu är ganska tragiskt. Jag hade ju inte ens anorexi men jag blev behandlad så. Alla ville ge mig en extra bulle, jag fick gärna ta mer sås till maten och visst skulle jag väl ha en tårtbit till med extra mycket grädde. Det behövde jag, det skulle ju göra min kropp gott. Jag fick frågor som: "får du ingen mat hemma?", "äter du inte, lilla vän?", "du vet väl att du kan dö om du inte gör det?". Så sa dom vuxna, dom vuxna som skulle hjälpa mig att utvecklas till en självständig och självrespekterande individ. Min kropp var aldrig accepterad vilket indirekt innebär att jag aldrig var accepterad. Hur skulle jag som barn då kunna acceptera min kropp? Hur skulle jag då kunna sätta en självsäker ribba inför framtiden? Redan där var det nog givet att jag skulle bli sjuk, för jag blev ju redan behandlad som att jag hade anorexi, redan från småbarnsåldern. Jag har liksom aldrig fått känna på hur det är att inte bli behandlad som ätstörd, även fast min ätstörning inte började ta fart förrän jag var 14 år gammal.
 
Fram till jag fyllde 14 år så var jag missnöjd med min kropp, för att den var för smal. Jag ville inte höra kommentarerna om min kropp, jag ville inte behöva äta tre tårtbitar för att någon trodde att jag skulle gå upp i vikt av det. Jag gjorde allt för att gå upp i vikt och mina föräldrar var otroligt stöttande och försökte också få mig att gå upp i vikt under min uppväxt. Jag ville bara vara normal, det var allt jag drömde om, 7 år gammal. Jag ville inte höra ord som "anorexiabarn" fastän jag knappt visste vad anorexia var, men jag förstod att det var negativt. Jag ville inte bli kallad för skelett, för skelett var ju inte speciellt trevliga. Nu kanske någon tycker att "Oj, stackars lilla smala barn som aldrig har varit fet och mobbad. Stackars lilla smala barn som alltid har följt samhällsnormen och varit smal. Stackars lilla smala barn som kunde äta vad som helst, utan att bli smällfet." MEN! Ingen ska behöva vara utsatt, oavsett kroppshydda. Siffrorna på vågen är aldrig det som visar vilken typ av människa vi är. Det spelar ingen roll om man får höra glåpord som har med fetma eller undervikt att göra, det är inte okej någonstans. Ett litet barn ska inte behöva vara nedtryckt av varken jämnåriga eller vuxna pga. kroppens storlek, eller någonting annat. 
 
Kan vi inte bara låta bli att kommentera varandras kroppar på ett nedlåtande sätt? Kan vi inte bara sluta romantisera ätstörningar och trycka ner ideal i halsen på barn? Kan vi inte bara sluta uppmuntra samhällets sjuka normer för hur man ska vara som person? Låt barnen vara barn, låt barnen slippa all vikthets som ändå kommer senare i livet, låt barnen leka och vara lyckliga. Inget barn ska behöva leva med ett missnöje gentemot sin egen kropp som faktiskt ska finnas med hela livet. Låt barnen älska och beundra sin kropp från start. Hylla deras fantastiska kroppar som klarar av att göra så mycket roliga saker! Var en vuxen förebild! Lär dig älska dig själv och förmedla detta inför dina barn. Det är våran uppgift som vuxna, att underlätta och stötta barnen i arbetet att älska sig själva. 
 
Men, samhället är så skevt. Människor sa att jag var vacker. Människor sa att jag var smal, med avund i rösten. Människor sa att jag var inspirerande. Och jag undrar, varför? Allt jag ser är falska leenden, svält, en söndertränad kropp, ohälsa, dålig hy, självhat, skelettdelar, anorexi. Det var inte värt det, långt ifrån. Självhatet, självplågeriet, självförgörelsen var inte värt det. Jag önskar inte ens min värsta fiende en så hemsk sjukdom som denna. En sjukdom där hjärnan är så förvriden av självhat och svält att personen bakom är utsuddad. Var jag den kloka, logiska, omtänksamma, kreativa, hjälpsamma, starka Jennifer på dessa bilder? Långt ifrån. Jag var så långt ifrån allt som gjorde mig till mig. Så långt ifrån det som definierar mig som person. Sjukdomen var i varenda cell som fanns kvar. Det var ett virus som forsade i mitt blodomlopp likt niagarafallet. Aldrig trodde jag att det skulle bli som det blev, aldrig trodde jag att jag skulle drabbas. Det fanns liksom inte på världskartan för jag var (är) ju så klok, förnuftig och självsäker. Men jag drabbades och jag krigade. Idag är jag starkare än någonsin och jag kommer för alltid att vara stolt över det krig jag deltog i under tonåren och som jag senare även lyckades ta mig bort från.
 
 



Livets pilar
Publicerat den

Snälla, döm mig inte för min historia.
Jag skulle kunna vara din syster, din moster, din bästa vän eller din klasskamrat. Psykisk ohälsa drabbar vem som helst, det finns ingen som går säker. Det finns ingen skottsäker väst, inget gummi att skydda sig med eller ett förebyggande piller att ta. Lever du så står du i skottlinjen. Det kanske låter dramatiskt, överdrivet och cyniskt men tyvärr så är det sant. Många har förmånen att inte drabbas och det ska man vara tacksam för. Att leva med psykisk ohälsa gör ont, skadar, förstör och sänker.
 
Jag är vid liv, alltså står jag i skottlinjen. För några år sedan råkade jag bli träffad, det var inte meningen. Livets pilar susade genom atmosfären och träffade mig utan förvarning. Den utvalda pilen som träffade just mig hade en superkraft jag aldrig trodde skulle drabba mig. En superkraft som man inte vill ha, en superkraft som innebär att man inte förstör skurkar. Min superkraft var att jag blev expert på att förstöra mig själv. Anorexin var det första som satte klorna i mig och vägrade att släppa. Snedvriden självbild, tvångstankar och svält blev hela min värld. Det som kanske är svårt att förstå för utomstående är att anorexin aldrig blir nöjd, hur slaviskt man än följer alla regler. Det man tror är lösningen på alla problem, den falska kontrollen man tror sig ha visar sig göra enbart skada. Ångestmonstret växer inombords och självhatet blir outhärdligt att hantera. Jag hanterade mitt självhat genom att straffa mig själv för hur dålig jag var. Självskadebeteendet träffade mig som en blixt från klar himmel och jag gjorde saker mot mig själv jag aldrig skulle kunna föreställa mig själv att en människa kan göra mot sig själv. Det krävs en extrem styrka för att klara av att gå emot varenda oskriven regel kroppen har, ta sig förbi varenda försvarsmekanism och utmana överlevnadsinstinkten. Än idag vet jag inte hur jag lyckades med allt det där, det är skrämmande. Jag förstår att människor i min närhet var rädda och inte förstod. Jag var livrädd och förstår fortfarande inte hur jag kunde göra som jag gjorde mot mig själv. Det känns fullkomligt orimligt.
 
Ett långt tag trodde jag att jag var värdelös, hjälplös och chanslös. Sen började en liten gnutta hopp infinna sig då jag trodde att psykiatrin och mediciner kunde bota mig och förinta allt mörker. När detta inte fungerade förlorade jag hoppet igen, innan jag hittade det på ett helt vanligt ställe mitt framför ögonen på mig. Jag insåg efter flera års kamp att svaret fanns framför mig. Jag hittade friskheten genom att fylla livet med allt som betydde något. Friskheten fanns i känslorna. Känslorna jag så frenetiskt hade försökt mota bort hela livet. När jag väl vågade följa känsloströmmen istället för att simma mot den så började livet bli nyanserat. Ledsamhet, glädje, hopp, ilska, kärlek. Allt fanns där och gjorde livet värt att leva. Friskheten finns i livet, att våga leva livet. Livet är inte till för att överlevas. Livet är inget krig. Livet är något vackert och unikt. Visst, det gör ont ibland. Så ont att man tror att stenen i bröstet ska krossa en. Ibland kanske man tror att tårarna ska dränka en eller att ilska ska bränna sönder varenda cell i kroppen. Men nej, det fungerar inte så. Orka en dag till, jag lovar, det är inte farligt.
 
Friskheten finns där när man är redo att släppa tryggheten i att vara sjuk. Använd dina superkrafter du fick av livets pilar till rätt saker. Bekämpa mörkret istället för dig själv.


Tidigare inlägg