Frustration
Publicerat den

Nu var det längesedan sist. Mycket har hänt men livet är sig likt ändå. Det mesta som händer är ändå positivt och att jag är stressad och har mycket att göra är egentligen bara bra. Visst, jag borde ta det lite lugnt och kanske börja fundera på att minska ner antalet saker på att-göra-listan men det finns liksom ingenting jag varken kan eller vill prioritera bort. Därför gör jag det bästa av situationen och försöker att få saker och ting att gå ihop ändå och det går relativt okej hittills.
 
Nog om mitt stressade liv och över till någonting som gör mig lite frustrerad! Den här bloggen handlar ändå om att ventilera och ta upp ämnen som är lite småjobbiga. Alla som läser min blogg vet nog om mitt förflutna med anorexi för det har nog inte gått att undgå.
 
Jag har sedan många månader tillbaka försökt gå upp i vikt trots att jag inte är sjuk eller sjukligt smal. Jag vill bara få lite mer kött på benen för att jag inte tycker om att se ut som ett benrangel. Jag vill för första gången i mitt liv få lite mer kurvor och bli mer muskulös. Jag äter bra, varierat och regelbundet - nyttigt och onyttigt. Jag har slutat konditionsträna helt för att inte bryta ner kroppen, jag fokuserar enbart på styrketräning och uppbyggnad. Det mest logiska som borde hända med ökat matintag, ingen konditionsträning och bara styrketräning är viktuppgång. Men min kropp motarbetar mig som vanligt och följer sällan naturlagarna. Min kropp väljer istället att stå stilla och till och med sakta gå ner litegrann i vikt. Jag vet att man inte ska fokusera på vikten, man ska fokusera på måendet. Sanningen är att jag inte mår helt okej för jag märker att min kropp kräver omänskligt mycket sömn, jag märker att mitt immunförsvar fungerar sämre då jag går runt och känner mig halvsjuk utan att det bryter ut titt som tätt. Jag märker även att jag måste dammsuga typ en gång om dagen för att golvet i min lägenhet är fullt av långa hårstrån. Kudden ska vi inte prata om hur den ser ut. Allt det här är typiska tecken vid viktnedgång. Även fast jag fysiskt inte mår jättedåligt av detta så blir jag självfallet påverkad psykiskt. Inte till den grad att jag mår jättedåligt men jag känner ändå en viss frustration, hopplöshet och rädsla.
 
Jag är rädd för min vikt. Jag är rädd för att fastna i några störda beteenden (rädslan som alltid alltid alltid finns där men som blir förstärkt) och jag är rädd över att min kropp inte mår bra. Om jag skulle dra på mig vinterkräksjuka, influensa eller vad som helst så skulle jag garanterat vara nere på en farligt låg vikt inom några dagar. Jag vill inte leva på marginalen, det har jag gjort hela mitt liv och det är slut med det. Jag vill kunna lita på att min kropp klarar sig och mår bra nog att kunna hantera det den ska kunna hantera. Litar jag på min kropp just nu? Inte för fem öre...
 
Det känns bara så hopplöst att jag ska behöva oroa mig över min vikt för det tycker jag att jag har gjort nog under mitt liv. Jag vill inte behöva bry mig om vad jag väger, jag vill inte ens behöva oroa mig över att min kropp mår bra. Jag blir bara så trött, så ledsen och så himla omotiverad. Med risk för att låta som ett offer så är jag så trött på att bli motarbetad av min kropp, gång på gång. Alltid är det någonting som inte fungerar som det ska och jag är så fruktansvärt trött på det. Bara ge mig lite lugn och ro? Tack...

Det gör ont att behöva lägga undan ännu ett par jeans för att dom är så stora. Det gör ont att kunna ge kläder som är stora på mig till mina småsyskon vid garderobsrensning. Det gör ont att inte kunna använda mina minsta bh:ar. Det gör ont att trosorna hänger när dom har suttit på i några timmar. Det gör ont att se hur kinderna sjunker in och hur skelettdelarna tittar fram genom huden. Det gör ont att ha blåmärken överallt för att huden inte tål någonting. Det gör ont att få skavsår av arbetsbyxorna på höftbenen. Det gör ont att huden blir sämre för varje dag som går. Det gör ont att håret bara faller av. Jag vill inte ha det såhär!