Det är inte barnens fel
Publicerat den

Jag vet att jag har skrivit om det förut men jag kan inte låta bli att göra det igen. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag ser och hör barn som jämför sina kroppar och diskuterar mat och träning som att det vore lika normalt som ett barnprogram på Bolibompa. Jag blir så ledsen när jag hör åttaåringar uttrycka att dom är tjocka och behöver banta. Jag blir ledsen när jag hör om barn som jämför vem som är smalast i omklädningsrummet på skolidrotten. Jag blir ledsen när barn skäms över att gå i bikini på badstranden för att dom är missnöjda med sina kroppar. Det är inte okej att det ska vara på det här sättet. Barn ska inte behöva veta sådant här, barn ska inte behöva bry sig. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att gå för dessa barn. Vilka drabbas av anorexi? Vilka tränar sönder sina kroppar på gymmet? Vilka kommer att jojobanta hela livet? Vilka kommer att drabbas av en ätstörning, helt enkelt? Jag tror att svaret på den frågan är ganska skrämmande, jag tror att siffran är väldigt hög.
 
Men det är inte barnens fel. Ingenting är barnens fel. Det är vi vuxna som måste skärpa oss och ta ett stort jävla ansvar. Det är inte okej att vi kommenterar varandras kroppar, det är inte okej att vi diskuterar dieter, det är inte okej att vi klagar över att vi inte kunde låta bli bullen till fikat, det är inte okej att vi pratar om bantning, det är inte okej att vi klagar över vår vikt. Barnen hör, även fast vi inte tror det. Barn hör allt, men förstår kanske inte hela sammanhanget av det vi pratar om. Det blir så himla fel! 
 
Jag är helt övertygad om att jag utvecklade anorexi pga hur jag växte upp. Jag var smal under hela min uppväxt och fick kommentarer som "skelettet", "anorexiabarn" osv vilket jag inser nu är ganska tragiskt. Jag hade ju inte ens anorexi men jag blev behandlad så. Alla ville ge mig en extra bulle, jag fick gärna ta mer sås till maten och visst skulle jag väl ha en tårtbit till med extra mycket grädde. Det behövde jag, det skulle ju göra min kropp gott. Jag fick frågor som: "får du ingen mat hemma?", "äter du inte, lilla vän?", "du vet väl att du kan dö om du inte gör det?". Så sa dom vuxna, dom vuxna som skulle hjälpa mig att utvecklas till en självständig och självrespekterande individ. Min kropp var aldrig accepterad vilket indirekt innebär att jag aldrig var accepterad. Hur skulle jag som barn då kunna acceptera min kropp? Hur skulle jag då kunna sätta en självsäker ribba inför framtiden? Redan där var det nog givet att jag skulle bli sjuk, för jag blev ju redan behandlad som att jag hade anorexi, redan från småbarnsåldern. Jag har liksom aldrig fått känna på hur det är att inte bli behandlad som ätstörd, även fast min ätstörning inte började ta fart förrän jag var 14 år gammal.
 
Fram till jag fyllde 14 år så var jag missnöjd med min kropp, för att den var för smal. Jag ville inte höra kommentarerna om min kropp, jag ville inte behöva äta tre tårtbitar för att någon trodde att jag skulle gå upp i vikt av det. Jag gjorde allt för att gå upp i vikt och mina föräldrar var otroligt stöttande och försökte också få mig att gå upp i vikt under min uppväxt. Jag ville bara vara normal, det var allt jag drömde om, 7 år gammal. Jag ville inte höra ord som "anorexiabarn" fastän jag knappt visste vad anorexia var, men jag förstod att det var negativt. Jag ville inte bli kallad för skelett, för skelett var ju inte speciellt trevliga. Nu kanske någon tycker att "Oj, stackars lilla smala barn som aldrig har varit fet och mobbad. Stackars lilla smala barn som alltid har följt samhällsnormen och varit smal. Stackars lilla smala barn som kunde äta vad som helst, utan att bli smällfet." MEN! Ingen ska behöva vara utsatt, oavsett kroppshydda. Siffrorna på vågen är aldrig det som visar vilken typ av människa vi är. Det spelar ingen roll om man får höra glåpord som har med fetma eller undervikt att göra, det är inte okej någonstans. Ett litet barn ska inte behöva vara nedtryckt av varken jämnåriga eller vuxna pga. kroppens storlek, eller någonting annat. 
 
Kan vi inte bara låta bli att kommentera varandras kroppar på ett nedlåtande sätt? Kan vi inte bara sluta romantisera ätstörningar och trycka ner ideal i halsen på barn? Kan vi inte bara sluta uppmuntra samhällets sjuka normer för hur man ska vara som person? Låt barnen vara barn, låt barnen slippa all vikthets som ändå kommer senare i livet, låt barnen leka och vara lyckliga. Inget barn ska behöva leva med ett missnöje gentemot sin egen kropp som faktiskt ska finnas med hela livet. Låt barnen älska och beundra sin kropp från start. Hylla deras fantastiska kroppar som klarar av att göra så mycket roliga saker! Var en vuxen förebild! Lär dig älska dig själv och förmedla detta inför dina barn. Det är våran uppgift som vuxna, att underlätta och stötta barnen i arbetet att älska sig själva. 
 
Men, samhället är så skevt. Människor sa att jag var vacker. Människor sa att jag var smal, med avund i rösten. Människor sa att jag var inspirerande. Och jag undrar, varför? Allt jag ser är falska leenden, svält, en söndertränad kropp, ohälsa, dålig hy, självhat, skelettdelar, anorexi. Det var inte värt det, långt ifrån. Självhatet, självplågeriet, självförgörelsen var inte värt det. Jag önskar inte ens min värsta fiende en så hemsk sjukdom som denna. En sjukdom där hjärnan är så förvriden av självhat och svält att personen bakom är utsuddad. Var jag den kloka, logiska, omtänksamma, kreativa, hjälpsamma, starka Jennifer på dessa bilder? Långt ifrån. Jag var så långt ifrån allt som gjorde mig till mig. Så långt ifrån det som definierar mig som person. Sjukdomen var i varenda cell som fanns kvar. Det var ett virus som forsade i mitt blodomlopp likt niagarafallet. Aldrig trodde jag att det skulle bli som det blev, aldrig trodde jag att jag skulle drabbas. Det fanns liksom inte på världskartan för jag var (är) ju så klok, förnuftig och självsäker. Men jag drabbades och jag krigade. Idag är jag starkare än någonsin och jag kommer för alltid att vara stolt över det krig jag deltog i under tonåren och som jag senare även lyckades ta mig bort från.
 
 



Förlorad i drömmar om framtiden
Publicerat den

Något jag är expert på är att drömma mig bort i framtiden. Jag vill så mycket, jag vill så långt, jag vill så gärna uppfylla mina drömmar vilket många kanske tycker är bra. Det är bra, för det mesta. Men ibland skulle jag verkligen behöva leva i nuet och fokusera på det som faktiskt är under mina fötter och inte bara framför. En del saker skulle bli lite lättare att genomföra då och dessutom så skulle jag kunna njuta på ett helt annat sätt om jag slutade leva i framtiden. En del ångest skulle släppa eftersom att ångest enbart existerar i tankar som har med dåtid eller framtid att göra, i nuet existerar ingen ångest.
 
Just idag kommer jag på mig själv med att sitta och längta efter att börja jobba och sedan utbilda mig lite till. Jag drömmer om att börja plugga till specialistsjuksköterska, drömmer om att JOBBA som specialistsjuksköterska. Det är ju det jag vill, så varför inte längta efter mitt mål och drömma mig bort? Jo, det ska jag försöka förklara. Jag har precis gått klart första terminen på grundutbildningen och min utbildning är långt ifrån över. Jag har hur mycket som helst kvar innan jag är leg. sjuksköterska, vilket innebär att jag först och främst måste ta mig igenom hela grundutbildningen innan jag ens kan tänka på en specialistutbildning. Dessutom måste jag jobba heltid som sjuksköterska i ca ett år innan jag ens kan söka en specialistutbildning.
 
Jag måste försöka ändra mitt synsätt om jag vill ta mig igenom grundutbildningen. Nu ser jag utbildningen mer som en transportsträcka gentemot mitt mål och det blir så himla fel. Utbildningen tappar charmen och jag tycker mest att allting går så himla långsamt eftersom att jag vill vara klar NU! Jag måste försöka leva i nuet, öppna ögonen och se alla fantastiska saker jag får lära mig i och med den här utbildningen. Jag måste försöka njuta av det jag har här och nu istället för att njuta av tanken på det som kanske kommer att komma i framtiden. Det är så lätt att bli besviken när jag drömmer om en massa saker som kanske inte ens finns med i framtiden. Livet kan lätt ändras och besvikelsen över att behöva ge upp ännu en dröm är tung, varför utsätta mig själv för det? Igen.
 
Lev i nuet Jennifer, andas in och andas ut. Se det fina i livet du lever nu, för det är så himla vackert.
 



Ingen katastrof
Publicerat den

Ibland får jag frågor om hur jag klarar av att vara så öppen och hur jag klarar av att berätta om saker. Vissa undrar om jag inte håller någonting privat. Jag är en väldigt öppen person, jag har lätt för att prata om det mesta och jag försöker att inte skämmas och dölja.
 
Men, det finns alltid ett men. Jag delar nog inte ens med mig av hälften, jag är nog inte så öppen som person som många vill försöka få det till. Mycket jag säger, mycket jag pratar om är egentligen samma saker i grunden och mycket är inte alltid så innehållsrikt. Jag är duktig på att babbla, det har jag alltid varit och därför kan det nog verka som att jag får ur mig väldigt mycket. Det finns dock så himla mycket som jag inte delar med mig av, så mycket som bara jag bär på. Vissa saker platsar offentligt, vissa saker platsar med personerna jag har i min närhet, vissa saker delar jag bara med någon enstaka och vissa saker bär jag på själv. Så är det nog för oss alla, även mig.
 
Tidigare i veckan så var det en person som fick mig att "råka säga" en sådan där sak som jag hela tiden har burit inom mig själv. Det var så himla jobbigt att bara säga den meningen att till och med jag, som brukar kunna prata om det mesta bara jag börjar, var tvungen att säga "det här går inte, jag kan inte prata om det här, inte idag". Tur i oturen så var det en person som är väldigt förstående om som kunde stanna där. Skönt, pust, tack.
 
Nu har jag inte kunnat sluta tänka på det. Nu när det väl har dragits upp till ytan så är det svårt att stoppa tillbaka det i den där lilla lådan längst in i hjärnan. Attans. Egentligen är det nog bra att jag börjar prata om det för att inte göra det till en så stor grej, som saker och ting gärna blir när jag sparar det för mig själv inuti min hjärna. Att prata om saker brukar ta udden av det värsta vilket jag antar är fallet även med detta. Men det är så jävla jobbigt. När jag tänker på det kommer nästan alltid tårarna (som jag hatar mest av allt) och jag som sällan gråter har nog inte gråtit såhär många gånger på jag vet inte hur många år som jag har gjort dom senaste dagarna. Det gör ont, det gör det men det positiva är att jag inte mår dåligt. Hur ont det än må göra att tänka på det och hur många tårar som än må falla så är jag inte sjuk, jag mår inte dåligt och har inga elaka tankar. Det är ett kvitto, ett kvitto på att jag nog kan kalla mig frisk, för jag är inte längre sjuk. Det kan vara jobbigt utan att vara katastrof.
 
Jobbiga saker händer, jobbiga saker kommer att hända, rädslor kommer alltid finnas och ja, det är en del av livet. Och livet är ju ändå rätt fint ändå - eller vad säger ni? Efter regn kommer solsken, så klyschigt men så sant.


Tidigare inlägg