Blå tråd

Och där brast det. Fasaden sprack, allting rasade. Jag skar mig, massor. Jag känner mig misslyckad, besviken, arg och ledsen. Det gör jävligt ont och jag mådde inte ett dugg bättre av att göra mig illa. Framsteg?

Allting började för ca 1½ månad sedan. En kille från staden jag bor i började trakassera, kränka och hota mig över internet. I början tog jag inte åt mig och svarade inte på hans meddelanden. Men när det fortsatte att komma meddelanden kontinuerligt så började jag bli rädd. Jag har aldrig svarat på ett meddelande, gett honom en anledning till att fortsätta och jag känner inte honom, ÄNDÅ fortsätter han. Jag har anmält honom till admin på hemsidan och alla hans meddelanden har jag också anmält. Igår fick jag svar av admin att han inte hade gjort något regelbrott som gjorde att han förtjänade att stängas av. (blev jättearg, för hot och trakasserier är LAGBROTT, inte bara regelbrott!), men han fick en varning och valde självmant att ta bort sin användare. Jag tänkte att allting var lugnt och att jag äntligen slapp vara rädd. För jag har inte kunnat gå ut i Hedemora på senaste tiden. Jag har sprungit till bilen om jag ska någonstans och försöker att handla i andra städer. Skyndar mig till tåget på morgonen och sen kan jag slappna av i skolan, som ligger 5 mil bort. Har varit så paranoid över att han förföljer mig. Eller att han ska se mig på stan någongång och känna igen mig och sedan förfölja mig och se vart jag bor. Och när han tog bort sitt konto kände jag mig lugn igen!

Så jag valde att gå till min vårdplanering idag (ca 5 minuters promenad) och det kändes skönt att äntligen få komma ut hemifrån. Hade vårdplanering och var lite arg över att jag inte sa som det var och att jag behövde mer hjälp för mitt dåliga mående, men skakade av mig det. Tittade lite på telefonen innan jag vandrade hemåt och såg till min stora förskräckelse att han hade skapat ett nytt konto (med ungefär samma användarnamn) och börjat skriva sina hemskheter IGEN, därifrån. Mina känslor löpte amok och jag fick sådan panikångest över att jag skulle GÅ hem. Så jag sprang, hela vägen hem och kunde inte andas. Ångesten sprängde mitt bröst och kroppen höll på att gå sönder. Hjärnan slutade fungera och jag tappade helt greppet om verkligheten. Skar upp överarmen och fick djupa sår som glipade ca 3 cm. Sedan vaknade jag upp ur min panikångest-koma och insåg vad fan jag hade gjort. Jag hade förstört SJU MÅNADER för en jävla idiots skull!

Jag funderade över hur jag skulle göra. Vill verkligen inte sy, ville inte att någon skulle veta, ville inte riskera att bli skickad till psyk. Men jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att dom där såren kunde ge allvarliga infektioner och ta månader på sig att läka så jag satte mig i bilen och körde till akuten. Fick komma in på en gång utan att vänta och pratade med en helt underbar sjuksköterska (har nog aldrig mött såna vid självskada förut... dom brukar bete sig som as!) som tog sig tid att prata med mig, peppade mig och strök min hand. Sedan kom en undersköterska in som var ännu finare. Hon började ta fram suturer och allt som behövs för att sy, tittade på såret och sa att hon fick ont i själen. Hon ville också prata en stund och dom GAV mig verkligen tid! Hon sa att om hon skulle utbilda sig idag så ville hon jobba med "såna som jag" för att hjälpa. Hon sa även att såret jag hade går att sy ihop och det störde henne inte att det fanns där och att dom sydde ihop det, det som störde henne var min smärta i själen. Hon sa att min insida inte ska behöva göra så ont att jag gör sånt där. Hon klappade mig på kinden och sa att jag skulle köpa apelsiner att skära i och sedan skrattade vi.

Läkaren kom in (och dom är alltid skitsura och suckar!). Han frågade inte vad jag hette, presenterade sig inte och frågade inte vad som hade hänt. Säger bara "bedövning eller inte?" och jag sa att han fick välja, för jag bryr mig inte. Han började sy direkt och använde ingen bedövning. Han sa inte mycket. Kläckte ur sig lite då och då "vi får se om jag får ihop det här, det glipar väldigt mycket" och "det här var riktigt djupt va?" och "vågar vi släppa hem dig?" osv. Pratade med undersköterskan medans han sydde och sa att jag inte ville bli inlagd någonstans! Och hon sa att om jag kunde garantera att jag inte kom tillbaka inatt med ett nytt sår så fick jag åka hem. Hon ville att jag skulle sova hos någon eller få någon att sova hos mig, för att hon skulle känna sig säker och inte oroa sig. (FÖRSTA GÅNGEN MÄNNISKOR PÅ AKUTEN HAR OROAT SIG ÖVER MITT MÅENDE!!!) Hon frågade sedan om hon skulle ringa min mamma och jag sa att jag skulle prata med min mamma själv. Hon frågade om det var säkert att jag skulle göra det och jag sa att hon kunde slappna av. "Om det var mitt barn hade jag viljat veta!" Och det var det som fick mig att sedan höra av mig till mamma, trots att jag skämdes.

Undersköterskan stoppade mig i dörren påväg ut och sade sedan att jag skulle lova att ringa min mamma och att ringa min samtalskontakt imorgonbitti. Hon ville även att jag skulle gå till vårdcentralen om tre dagar för en sårkontroll då infektionsrisken var hög eftersom dom inte fick igen såret. Jag nickade och hon kramade om mig och sa "sköt om dig nu". Vilken underbar människa! Hon gjorde hela min dag! Funderar på att skicka ett brev till akutmottagningen och berätta hur fina dom var mot mig. Skit på er alla människor inom vården som kör med "kyligt bemötande like a bitch för att inte uppmuntra negativt beteende" för vet ni? DET FUNKAR INTE!

Nu sitter jag här, 20 blåa stygn rikare med hud som spänner. Ett tryckförband som blöder igenom trots suturerna. Dom fick inte ihop såret helt men det gör ingenting, dom gjorde sitt bästa. Jag mår ganska bra men är fortfarande lite besviken på mig själv när jag tänker på hur lång tid sju månader faktiskt är. Men jag ska försöka att gå vidare och acceptera att jag tog ett snedsteg och att det är okej. Bara man reser sig upp igen så är det okej att falla.

/kram

Kommentera här: