Mitt senaste självmordsförsök

Det var en helt vanlig depressiv dag, inget värre än vanligt. Det var den 1 december 2012 och jag kommer inte ihåg att jag gjorde någonting speciellt under dagen. Jag bodde under denna tid på behandlingshemmet och fick inte ha hand om mina egna recept eller mediciner. Men psykiskt sjuka människor är ju fruktansvärt manipulerande och kan ljuga en del när det gäller sitt dåliga mående och jag var väl lite utav en expert på det. Jag hade under ett bra tag sparat min kvällsmedicin istället för att tagit den och jag hade även tagit vid behovs-medicinen väldigt ofta för att samla på mig lite extra. Jag sparade även kartor med extra starka alvedon från min operation (rena rävgiftet för levern i MYCKET lägre doser än vad jag hade) när jag hade varit hemma på permis. På eftermiddagen gick jag inte ut för att äta middag utan gjorde min egen lilla måltid på rummet med cola och en jävla massa piller. Svalde dom en och en. Sedan skar jag upp handlederna.   När jag var färdig så gick jag ut en sväng i köket och sa att jag skulle ta mat lite senare för att jag var så himla trött (bara en ursäkt för att personalen inte skulle komma in och titta till mig för att jag inte hade ätit) och efter det så lade jag mig i sängen. Inget brev eller någonting, jag ville bara dö långsamt och plågsamt för det förtjänade jag. Jag förtjänade att få lida in i det sista. Och brev kändes bara onödigt eftersom att alla vid den här tidpunkten visste om hur dåligt jag mådde. Dessutom hade jag inte tyckt om att mina föräldrar skulle spara ett sorgligt brev som det sista av mig.   Efter ett tag började det svartna framför ögonen i några sekunder innan jag var tillbaka igen. Jag tappade medvetandet i olika långa sekvenser som jag inte har något minne av. Jag växlade mellan att vara vid fullt medvetande till att vara helt borta. Vid någon tidpunkt där jag inte var vid medvetande hade jag vinglat ut till personalen som frågade var som var fel (dom antog väl redan där vad jag hade gjort..) och jag sade glatt att jag hade svalt några få piller (några få var en lögn och detta är återberättat). S, som jobbade ringde snabbt till beredskapen (typ som jourhavande personal) som kom och hämtade mig och körde mig till akuten. Jag kommer ihåg bilfärden och sedan började det svartna igen. Han går in med mig och jag får berätta i receptionen vad jag har gjort och får komma in på ett rum snabbt som satan utan att passera väntrummet. Sedan är det svart igen (men jag har fått återberättat för mig att jag hade försökt rymma ett x antal gånger när sköterskan hade gått ut ur rummet för att hämta någonting). Någon gång här la jag ut en bild på instagram vilket jag inte upptäckte förrän dagen efter. Till slut fattade dom väl att jag inte kunde vara själv och läkaren kom ganska direkt och ville magpumpa mig för att få ur det giftet som inte redan hade gått ut i blodet. Jag sa prompt nej och vägrade. Här var jag ganska medveten om vad som hände men hade ingen kontroll över min kropp, alls. Jag blev sedan fasthållen och skrek och skrek och skrek. Dom försökte köra ner slangen i halsen på mig 10 gånger men jag slet mig loss deras grepp och drog upp den, vägrade svälja och hostade upp den. Knep igen munnen gjorde jag också. På elfte försöket sa läkaren att jag inte hade lång tid kvar och att det här var tvunget att ske NU, jag skrek och kämpade emot ännu mer och dom förstod att jag inte tänkte samarbeta. Tre sköterskor fick hålla i mina ben och min underkropp, två stycken fick hålla i armarna och en läkare fick spänna upp mina käkar samtidigt som en annan läkare skötte slangen. Att magpumpas är det värsta jag har varit med om.   När allt maginnehåll var tömt så identifierade dom tabletterna som inte hade brutits ner och jag fick vila en stund. EKG:t kopplades in och jag fick hälla i mig massor av kol, vilket jag också blev tvingad till. Sedan kopplade dom in vätskedropp och motgift och körde mig till intensivvårdsavdelningen. På intensiven kom akutläkaren sedan upp och sydde igen mina sår. Jag bad om sömntabletter men fick inga för att dom inte visste hur mycket stryk min lever hade tagit än. Provsvaren var inte färdiga. Provsvaren kom lite senare och det visade sig att mina levervärden var väldigt höga men att magpumpningen, kolet och motgiftet troligtvis skulle sänka värdena. Mina värden och parametrar (blodtryck och puls) kollades konstant hela kvällen och natten. EKG:t satt på hela tiden, droppet likaså. På morgonen när jag vaknade var jag helt förstörd och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Mina levervärden hade iallafall sjunkit under natten och såg okej ut. Fortfarande lite höga men det var ändå okej och motgiftet kopplades bort eftersom att jag hade fått en tillräckligt hög dos. Droppet togs också bort. EKG:t fick sitta kvar då mitt hjärta betedde sig väldigt konstigt under morgonen. Det slog väldigt ojämnt och fort. Detta lugnade ner sig på förmiddagen och då kom läkaren in till mig och pratade om någonting jag inte kommer ihåg. Det hade blivit söndag vilket betydde att ingen psykiatriker fanns på plats på sjukhuset så jag var tvungen att åka till Säter för bedömning då dom inte vågade släppa hem mig. Jag vägrade, skrek och sa att jag absolut inte skulle till Säter, aldrig! Jag ville bara "hem". Läkaren gick ut och kommer sedan in ca en timme senare och berättar att poliseskorten är påväg och att han har satt ett LPT på mig (lagen om psykiatrisk tvångsvård) så jag hade ingenting att säga till om. Jag grät och surade, trodde att han skämtade med mig.   Strax efter lunch kom två poliser tillsammans med läkaren och jag trodde verkligen att dom skämtade med mig (var fortfarande lite medicinpåverkad...)! En polis skulle gå framför mig och en bakom och om jag skulle göra motstånd så skulle handbojor åka på direkt blev jag tillsagd. Jag fick sedan lämna intesiven och gå ut mot entren med två poliser i släptåg. Det var förnedrande! Jag är väl ingen jävla brottsling!? Jag råkade bara hata mig själv lite väl mycket... Fick sedan åka till Falun där jag skulle byta polisbil till en annan och under bytet hade jag fyra poliser runt mig, för att jag inte skulle springa iväg. Fick sedan åka in i garaget på Säter för att inte rymma precis utanför. Fick sitta i väntrummet en bra tag, där på psykakuten, stället jag hatar mest av allt. Fick sedan träffa en läkare, kommer inte ihåg vad vi pratade om alls men han bestämde sig iallafall för att ta bort mitt LPT och låta mig åka tillbaka till behandlingshemmet med extra övervakning av personalen. Han sa att jag hade tur. Om jag hade bott hemma hade han inte släppt hem mig.   ...det var det! För att göra en lång historia ganska kort. Det var nog den värsta händelsen i mitt liv tror jag! En av dom iallafall! Fy i helvete vad hemskt det var. Aldrig att jag gör om det, aldrig! Det är inte värt det. Efter denna incident började jag på allvar ta mitt eget liv på allvar och jag började kämpa ännu hårdare. Jag visste att det där var inget liv, jag ville inte ha det sådär. Och sedan den dagen har jag aldrig mer gjort ett självmordsbesök eller varit på psykakuten! *stolt*  

Kommentera här: