Blå tråd

Och där brast det. Fasaden sprack, allting rasade. Jag skar mig, massor. Jag känner mig misslyckad, besviken, arg och ledsen. Det gör jävligt ont och jag mådde inte ett dugg bättre av att göra mig illa. Framsteg?

Allting började för ca 1½ månad sedan. En kille från staden jag bor i började trakassera, kränka och hota mig över internet. I början tog jag inte åt mig och svarade inte på hans meddelanden. Men när det fortsatte att komma meddelanden kontinuerligt så började jag bli rädd. Jag har aldrig svarat på ett meddelande, gett honom en anledning till att fortsätta och jag känner inte honom, ÄNDÅ fortsätter han. Jag har anmält honom till admin på hemsidan och alla hans meddelanden har jag också anmält. Igår fick jag svar av admin att han inte hade gjort något regelbrott som gjorde att han förtjänade att stängas av. (blev jättearg, för hot och trakasserier är LAGBROTT, inte bara regelbrott!), men han fick en varning och valde självmant att ta bort sin användare. Jag tänkte att allting var lugnt och att jag äntligen slapp vara rädd. För jag har inte kunnat gå ut i Hedemora på senaste tiden. Jag har sprungit till bilen om jag ska någonstans och försöker att handla i andra städer. Skyndar mig till tåget på morgonen och sen kan jag slappna av i skolan, som ligger 5 mil bort. Har varit så paranoid över att han förföljer mig. Eller att han ska se mig på stan någongång och känna igen mig och sedan förfölja mig och se vart jag bor. Och när han tog bort sitt konto kände jag mig lugn igen!

Så jag valde att gå till min vårdplanering idag (ca 5 minuters promenad) och det kändes skönt att äntligen få komma ut hemifrån. Hade vårdplanering och var lite arg över att jag inte sa som det var och att jag behövde mer hjälp för mitt dåliga mående, men skakade av mig det. Tittade lite på telefonen innan jag vandrade hemåt och såg till min stora förskräckelse att han hade skapat ett nytt konto (med ungefär samma användarnamn) och börjat skriva sina hemskheter IGEN, därifrån. Mina känslor löpte amok och jag fick sådan panikångest över att jag skulle GÅ hem. Så jag sprang, hela vägen hem och kunde inte andas. Ångesten sprängde mitt bröst och kroppen höll på att gå sönder. Hjärnan slutade fungera och jag tappade helt greppet om verkligheten. Skar upp överarmen och fick djupa sår som glipade ca 3 cm. Sedan vaknade jag upp ur min panikångest-koma och insåg vad fan jag hade gjort. Jag hade förstört SJU MÅNADER för en jävla idiots skull!

Jag funderade över hur jag skulle göra. Vill verkligen inte sy, ville inte att någon skulle veta, ville inte riskera att bli skickad till psyk. Men jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att dom där såren kunde ge allvarliga infektioner och ta månader på sig att läka så jag satte mig i bilen och körde till akuten. Fick komma in på en gång utan att vänta och pratade med en helt underbar sjuksköterska (har nog aldrig mött såna vid självskada förut... dom brukar bete sig som as!) som tog sig tid att prata med mig, peppade mig och strök min hand. Sedan kom en undersköterska in som var ännu finare. Hon började ta fram suturer och allt som behövs för att sy, tittade på såret och sa att hon fick ont i själen. Hon ville också prata en stund och dom GAV mig verkligen tid! Hon sa att om hon skulle utbilda sig idag så ville hon jobba med "såna som jag" för att hjälpa. Hon sa även att såret jag hade går att sy ihop och det störde henne inte att det fanns där och att dom sydde ihop det, det som störde henne var min smärta i själen. Hon sa att min insida inte ska behöva göra så ont att jag gör sånt där. Hon klappade mig på kinden och sa att jag skulle köpa apelsiner att skära i och sedan skrattade vi.

Läkaren kom in (och dom är alltid skitsura och suckar!). Han frågade inte vad jag hette, presenterade sig inte och frågade inte vad som hade hänt. Säger bara "bedövning eller inte?" och jag sa att han fick välja, för jag bryr mig inte. Han började sy direkt och använde ingen bedövning. Han sa inte mycket. Kläckte ur sig lite då och då "vi får se om jag får ihop det här, det glipar väldigt mycket" och "det här var riktigt djupt va?" och "vågar vi släppa hem dig?" osv. Pratade med undersköterskan medans han sydde och sa att jag inte ville bli inlagd någonstans! Och hon sa att om jag kunde garantera att jag inte kom tillbaka inatt med ett nytt sår så fick jag åka hem. Hon ville att jag skulle sova hos någon eller få någon att sova hos mig, för att hon skulle känna sig säker och inte oroa sig. (FÖRSTA GÅNGEN MÄNNISKOR PÅ AKUTEN HAR OROAT SIG ÖVER MITT MÅENDE!!!) Hon frågade sedan om hon skulle ringa min mamma och jag sa att jag skulle prata med min mamma själv. Hon frågade om det var säkert att jag skulle göra det och jag sa att hon kunde slappna av. "Om det var mitt barn hade jag viljat veta!" Och det var det som fick mig att sedan höra av mig till mamma, trots att jag skämdes.

Undersköterskan stoppade mig i dörren påväg ut och sade sedan att jag skulle lova att ringa min mamma och att ringa min samtalskontakt imorgonbitti. Hon ville även att jag skulle gå till vårdcentralen om tre dagar för en sårkontroll då infektionsrisken var hög eftersom dom inte fick igen såret. Jag nickade och hon kramade om mig och sa "sköt om dig nu". Vilken underbar människa! Hon gjorde hela min dag! Funderar på att skicka ett brev till akutmottagningen och berätta hur fina dom var mot mig. Skit på er alla människor inom vården som kör med "kyligt bemötande like a bitch för att inte uppmuntra negativt beteende" för vet ni? DET FUNKAR INTE!

Nu sitter jag här, 20 blåa stygn rikare med hud som spänner. Ett tryckförband som blöder igenom trots suturerna. Dom fick inte ihop såret helt men det gör ingenting, dom gjorde sitt bästa. Jag mår ganska bra men är fortfarande lite besviken på mig själv när jag tänker på hur lång tid sju månader faktiskt är. Men jag ska försöka att gå vidare och acceptera att jag tog ett snedsteg och att det är okej. Bara man reser sig upp igen så är det okej att falla.

/kram

Livet gör så jävla ont

Om jag hade haft enda litet jävla rakblad nu så hade jag skurit mig. Jag hade förstört 7 månaders frihet. Jag hade brutit mot alla löften. Jag hade svikit alla. Jag hade varit en stor jävla besvikelse. Det här är anledningen till varför det är så fruktansvärt viktigt att jag inte har rakblad i mitt hem, jag får inte, det är inte okej! Det är en jävla tur att jag inte rakar mig, då hade det blivit jobbigt...
 
Jag är så trött på att alla anser att jag är frisk, jag är så trött på att ingen förstår mig längre. Allt var så mycket lättare när jag var sjuk, då förväntade sig ingen någonting av mig. Jag behövde inte anstränga mig, alls. Jag kämpar varje dag mot ätstöringstankar, självskadetankar och annat strunt MEN ingen tror det. För Jennifer mår bra, hon är lycklig nu. För hon är inte inlagd på psyk, hon skadar sig inte och hon äter. Hon går i skolan, ler och klarar av ett eget hushåll. Därför mår hon bra. Dra åt helvete säger jag bara.
 
Ingen förstår hur ofta jag sitter och skakar, längtar desperat efter att slita sönder huden i stycken. Men jag får inte göra någon besviken. Ingen förstår hur jävla kämpigt det är att kliva upp på morgonen, att inte svälja alla piller som finns här hemma. Ingen förstår hur jävla ont livet gör ibland. Jag tvivlar på om jag vill vara frisk eller inte. När jag var som sjukast, när jag var skör - då var alla snälla, förstående, omtänksamma och gulliga. Nu är det ingen som bryr sig om att fråga hur jag mår. Människor struntar i att höra av sig, för nu är ju allt bra.
 
Jag är så ensam. Jag har aldrig varit mer ensam. Aldrig aldrig aldrig har jag varit så ensam som jag är nu. Det spelar inte någon roll att jag har människor runt mig, ensamheten är där ändå. Ingen vet hur Jennifer fungerar på insidan, ingen vet hur jag mår, ingen kan läsa mina tankar och ingen förstår hur ensam jag är.
 
Livet gör så jävla ont och här kommer några triggande bilder från tiden då människor faktiskt brydde sig. När människor såg att jag hade ont. Tider jag inte ska gå tillbaka till.
 
 
 
 
 
 
 

Mitt senaste självmordsförsök

Det var en helt vanlig depressiv dag, inget värre än vanligt. Det var den 1 december 2012 och jag kommer inte ihåg att jag gjorde någonting speciellt under dagen. Jag bodde under denna tid på behandlingshemmet och fick inte ha hand om mina egna recept eller mediciner. Men psykiskt sjuka människor är ju fruktansvärt manipulerande och kan ljuga en del när det gäller sitt dåliga mående och jag var väl lite utav en expert på det. Jag hade under ett bra tag sparat min kvällsmedicin istället för att tagit den och jag hade även tagit vid behovs-medicinen väldigt ofta för att samla på mig lite extra. Jag sparade även kartor med extra starka alvedon från min operation (rena rävgiftet för levern i MYCKET lägre doser än vad jag hade) när jag hade varit hemma på permis. På eftermiddagen gick jag inte ut för att äta middag utan gjorde min egen lilla måltid på rummet med cola och en jävla massa piller. Svalde dom en och en. Sedan skar jag upp handlederna.   När jag var färdig så gick jag ut en sväng i köket och sa att jag skulle ta mat lite senare för att jag var så himla trött (bara en ursäkt för att personalen inte skulle komma in och titta till mig för att jag inte hade ätit) och efter det så lade jag mig i sängen. Inget brev eller någonting, jag ville bara dö långsamt och plågsamt för det förtjänade jag. Jag förtjänade att få lida in i det sista. Och brev kändes bara onödigt eftersom att alla vid den här tidpunkten visste om hur dåligt jag mådde. Dessutom hade jag inte tyckt om att mina föräldrar skulle spara ett sorgligt brev som det sista av mig.   Efter ett tag började det svartna framför ögonen i några sekunder innan jag var tillbaka igen. Jag tappade medvetandet i olika långa sekvenser som jag inte har något minne av. Jag växlade mellan att vara vid fullt medvetande till att vara helt borta. Vid någon tidpunkt där jag inte var vid medvetande hade jag vinglat ut till personalen som frågade var som var fel (dom antog väl redan där vad jag hade gjort..) och jag sade glatt att jag hade svalt några få piller (några få var en lögn och detta är återberättat). S, som jobbade ringde snabbt till beredskapen (typ som jourhavande personal) som kom och hämtade mig och körde mig till akuten. Jag kommer ihåg bilfärden och sedan började det svartna igen. Han går in med mig och jag får berätta i receptionen vad jag har gjort och får komma in på ett rum snabbt som satan utan att passera väntrummet. Sedan är det svart igen (men jag har fått återberättat för mig att jag hade försökt rymma ett x antal gånger när sköterskan hade gått ut ur rummet för att hämta någonting). Någon gång här la jag ut en bild på instagram vilket jag inte upptäckte förrän dagen efter. Till slut fattade dom väl att jag inte kunde vara själv och läkaren kom ganska direkt och ville magpumpa mig för att få ur det giftet som inte redan hade gått ut i blodet. Jag sa prompt nej och vägrade. Här var jag ganska medveten om vad som hände men hade ingen kontroll över min kropp, alls. Jag blev sedan fasthållen och skrek och skrek och skrek. Dom försökte köra ner slangen i halsen på mig 10 gånger men jag slet mig loss deras grepp och drog upp den, vägrade svälja och hostade upp den. Knep igen munnen gjorde jag också. På elfte försöket sa läkaren att jag inte hade lång tid kvar och att det här var tvunget att ske NU, jag skrek och kämpade emot ännu mer och dom förstod att jag inte tänkte samarbeta. Tre sköterskor fick hålla i mina ben och min underkropp, två stycken fick hålla i armarna och en läkare fick spänna upp mina käkar samtidigt som en annan läkare skötte slangen. Att magpumpas är det värsta jag har varit med om.   När allt maginnehåll var tömt så identifierade dom tabletterna som inte hade brutits ner och jag fick vila en stund. EKG:t kopplades in och jag fick hälla i mig massor av kol, vilket jag också blev tvingad till. Sedan kopplade dom in vätskedropp och motgift och körde mig till intensivvårdsavdelningen. På intensiven kom akutläkaren sedan upp och sydde igen mina sår. Jag bad om sömntabletter men fick inga för att dom inte visste hur mycket stryk min lever hade tagit än. Provsvaren var inte färdiga. Provsvaren kom lite senare och det visade sig att mina levervärden var väldigt höga men att magpumpningen, kolet och motgiftet troligtvis skulle sänka värdena. Mina värden och parametrar (blodtryck och puls) kollades konstant hela kvällen och natten. EKG:t satt på hela tiden, droppet likaså. På morgonen när jag vaknade var jag helt förstörd och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Mina levervärden hade iallafall sjunkit under natten och såg okej ut. Fortfarande lite höga men det var ändå okej och motgiftet kopplades bort eftersom att jag hade fått en tillräckligt hög dos. Droppet togs också bort. EKG:t fick sitta kvar då mitt hjärta betedde sig väldigt konstigt under morgonen. Det slog väldigt ojämnt och fort. Detta lugnade ner sig på förmiddagen och då kom läkaren in till mig och pratade om någonting jag inte kommer ihåg. Det hade blivit söndag vilket betydde att ingen psykiatriker fanns på plats på sjukhuset så jag var tvungen att åka till Säter för bedömning då dom inte vågade släppa hem mig. Jag vägrade, skrek och sa att jag absolut inte skulle till Säter, aldrig! Jag ville bara "hem". Läkaren gick ut och kommer sedan in ca en timme senare och berättar att poliseskorten är påväg och att han har satt ett LPT på mig (lagen om psykiatrisk tvångsvård) så jag hade ingenting att säga till om. Jag grät och surade, trodde att han skämtade med mig.   Strax efter lunch kom två poliser tillsammans med läkaren och jag trodde verkligen att dom skämtade med mig (var fortfarande lite medicinpåverkad...)! En polis skulle gå framför mig och en bakom och om jag skulle göra motstånd så skulle handbojor åka på direkt blev jag tillsagd. Jag fick sedan lämna intesiven och gå ut mot entren med två poliser i släptåg. Det var förnedrande! Jag är väl ingen jävla brottsling!? Jag råkade bara hata mig själv lite väl mycket... Fick sedan åka till Falun där jag skulle byta polisbil till en annan och under bytet hade jag fyra poliser runt mig, för att jag inte skulle springa iväg. Fick sedan åka in i garaget på Säter för att inte rymma precis utanför. Fick sitta i väntrummet en bra tag, där på psykakuten, stället jag hatar mest av allt. Fick sedan träffa en läkare, kommer inte ihåg vad vi pratade om alls men han bestämde sig iallafall för att ta bort mitt LPT och låta mig åka tillbaka till behandlingshemmet med extra övervakning av personalen. Han sa att jag hade tur. Om jag hade bott hemma hade han inte släppt hem mig.   ...det var det! För att göra en lång historia ganska kort. Det var nog den värsta händelsen i mitt liv tror jag! En av dom iallafall! Fy i helvete vad hemskt det var. Aldrig att jag gör om det, aldrig! Det är inte värt det. Efter denna incident började jag på allvar ta mitt eget liv på allvar och jag började kämpa ännu hårdare. Jag visste att det där var inget liv, jag ville inte ha det sådär. Och sedan den dagen har jag aldrig mer gjort ett självmordsbesök eller varit på psykakuten! *stolt*