Sorgen över att vi aldrig kommer att skiljas åt
Publicerat den

Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, så gör jag det. Jag försöker att inte bry mig om vad andra tycker och tänker om min ärrade kropp men ändå kommer jag på mig själv med att oftast dölja. Det är liksom lättast så, alla dagar i veckan...
 
På jobbet vet ingen något om min ärrade kropp och jag ser självfallet inte fram emot sommaren och kokheta dagar. Och tänk om det blir någon badutflykt med jobbet? Ska jag sitta där i stickad tröja och långbyxor mitt på en strand? Nej, det känns ju inte speciellt rimligt. Men jag är så rädd för att folk inte ska se vem jag är utan bara fokusera på vem jag har varit. För jag är inte det där lilla anorektiska psykfallet längre. Idag är jag en stark, glad, omtänksam och rakryggad kvinna med ganska många framgångar! Visst fan är jag en rätt trevlig och bra människa men av någon anledning har jag fått för mig att andra människor tappar den bilden när dom ser alla mina ärr... Om det är så vet jag ju egentligen inte, jag kan bara gissa.
 
Närhet är ju också ganska farligt i min värld... För vem skulle vilja ha den här kroppen egentligen? Kan man titta på mig utan att tänka på mina ärr? Kan man titta på mig och tycka att jag är fin och åtråvärd? Kan man titta på mig utan att en "stackars"-tanke passerar? Kan man ens tycka att jag är vacker utan kläder? Jag är nog inte den bästa domaren i det fallet då jag definitivt inte är opartisk. Jag har aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv även om jag i dagsläget ändå tycker om mig själv och ser mina positiva sidor. Fast när det kommer till kroppen dalar tankarna fortfarande nedåt. Jag tycker om det mesta med min kropp OM jag kunde blunda för ärren, vilket jag inte kan, för dom finns där och stör.
 
Egentligen borde jag kunna svara på frågorna själv, för jag tycker ju att människor är vackra oavsett ärr eller inte. Men samtidigt sitter jag på en annan erfarenhet och kan känna igen mig i dessa människor. Kan en människa utan självskadeärr tycka att jag är vacker och att jag duger som jag är? Går det att förstå och acceptera att jag ser ut som jag gör och samtidigt finna någonting attraktivt?
 
Samtidigt så sitter jag med helt annan information om min kropp som andra inte gör. Jag kan titta på nästan varenda ärr och minnas. Jag minns tider, dofter, platser och händelser. Peka på valfritt ärr på min kropp och jag kan berätta om det tydligt, för jag minns. Ofrivilliga minnen, minnen som jag helst vill glömma, minnen som gör ont. Kan man inte bara få bestämma själv vad man vill minnas och inte? För minnena gör det inte direkt lättare att tycka om ärren och kroppen. Minnena förstör och ärren reflekterar inte vem jag är. Jag passar inte i dom, för det är inte jag.
 
“It has been said, 'time heals all wounds.' I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone.”